Kaulitz and the Gs

---

Sida 1:
Tokio Hotel. Hur kan man överträffa detta fenomen? I många Europeiska länder, förutom om du är blind och döv, är det helt omöjligt. Så, medan den tyska kvartetten inte riktigt passar in i vår redaktionella ton, ville vi även ta en närmare titt på subjeket. En bra sak för våra redigerare är Germanophiles: Vi blev därför mer motiverade om att studera detta ungdomar från Leipzig [ska egentligen vara Magdeburg n_n] i detalj. Den följande artikel innehåller bilder tagna av oss när dem [bandet] var i Zénith, Paris den 17e April 2007 samt bilder tagna i London i Juni 2007.

Men vart kommer de från? Hur började denna häftiga saga?

När Bill Kaulitz bara var 13 år gammal deltog han i TVprogrammet "Star Search". Han förlorade i finalen och hamnade på andra plats. Dock blev han uppmärksammad av ett par producenter som då var intresserade i hans band, Devilish, vilket han skapade med sin tvillingbror Tom på gitarr, och deras två vänner Gustav och Georg, på trummor och bas.

De fyra kom till att få skivkontrakt hos Universal Music och blev tillslut Tokio Hotel.
De släppte sin första singel "Durch den Monsun" som blev en stor succé i Tyskland, sköt dem till toppen av listorna när de endast var 15 år gamla! Men framgången slutade inte där och de blev inte nöjda förrän de på en punkt nådde ut till Europa! I Frankrike, vinkade de knappt till oss, den 27e September 2006 under ett tillägnad uppträdande som de hade på Fnac St Lazare. Vi blev däremot presenterade på en gala som vi trodde skulle bli en rutin, tills alltid degenererar och polisen blev tvunga att evakuera runt 2000 fans.

Sida 2: (Bild på Tom)

Sida 3:
"Vi vill inte sluta, våra fans väntar på oss utanför", förklarar Bill på annat håll som Gustav (ett ord jag inte förstod 8D) medan vi är inlåsta med bandet i Meet & Greet lokalen. Sedan kommer en livvakt och berättar för oss att i hans hela 10 år som personlig livvakt har han aldrig sett något liknande! Vad som inte hade varit mer än en konsert som omvandlas till ett längre avbrott. Därför förstod Frankrike att någonting skulle hända. Killarna gjorde några spelningar i mindre lokaler innan spelningen i Zénith, framför en publik som hela tiden ökar i antal. Denna konsert den 17e April 2007 var trots allt ganska så smakfull. Bandet har ett enormt rykte överallt på samma sätt: Polen, Italien, Spanien, Ryssland... Idag attackerar de London innan de beger sig till Usa. För tillfället har de utarbetat en sammanställning av sina största framgångar på nytt språk, som Shakespeare. Albumet "Scream" landar på de europeiska samt brittiska hyllorna den 4e Juni, som några dagar senare i Tyskland under namnet "Room 483". Arbetet är, inte speciellt överraskande, ett illa tag till mods från de tyska fansen. Vad kommer den brittiska publiken tycka om det? Man behöver bara tänka tillbaks på misslyckadet som Rammstein gjorde när de gick i samma riktning.

Sida 4: (Bild på Bill)

Sida 5:
Den 18e Juni åker vi tillbaka med plan till London. Vi har ett möte med de unga tyskarna på deras hotell för en exklusiv intervju, för att få deras version lite bättre. Hotellet är inte dåligt, 5 stjärnigt, vid Thames. Vår ankomst är komiskt!

Rock-Pics: God morgon, vi har ett möte med Tokio Hotel. 
Receptionisten: Vilka är det? 

Rock-Pics: Du vet, det tyska bandet? 
Receptionisten: Nej, förlåt, jag känner inte till dem... 

Rock-Pics: Har du inte sett en ung kille med mascara och en exploderande frisyr? 
Receptionisten: Jaha, ja! Han är i baren just nu, följ med mig! 


Det är då vi blev visade till baren där tvillingarna faktiskt äter godis. Där, innan vi ens hunnit hälsa på killarna, tog Saki Pelka hand om oss på en gång, som är deras livvakt som tog oss till rum 604..

Sida 6:
Vi blir sedan lämnade i en halvtimme på grund av att Tokio Hotel behövde förbereda sig för fotograferingen. Vi fixade sängen, gardinerna... Och väntade. Helt plötsligt öppnas dörren, Tom kommer inspringanes och går runt och skrattar, Bill kommer efter, Gustav, Georg och sedan deras managers, livvakterna, översättaren och deras sminkös. Rummet blir nästan översvämmat!

Med våra bilder klara, kan intervjun börja. Vi intog våra platser i vardagsrummet för att äntligen lära känna killarna bättre.

Intervjun:

God morgon, hur mår ni?
Bill: Vi mår bra, vi kom precis hit från Paris och imorgon kommer vi ha vår första konsert här i England. Det ska verkligen bli roligt och vi är väldigt glada över att vara här idag!

Föredrar ni spännande intervjuer eller tråkiga?
Tom: En blandning skulle vara trevligt!
Bill: Det beror på frågorna...

Underbart, då gör vi en blandning! Så, varför har ni valt att sjunga på engelska och vad förväntar ni er från UK? 
Bill [svarar på en gång utan att vänta på översättningen av frågan till tyska]: Vi har gjort detta album på engelska för att det är viktigt för oss att alla, vart som helst, kan förstå våra texter. Folk har ofta problem med tyska, vilket är anledningen till varför vi översätte albumet. Jag är van att sjunga på tyska, och att sjunga på engelska har blivit ett äventyr för mig. Det har varit en stor utmaning, och jag klarade det, och idag är jag riktigt glad att vi gjorde det och att vi har fått komma hit. Vi är alla väldigt nöjda med albumet. När våra låtar spelas på radion, skulle vi gilla ifall människor förstod vårt budskap trots att vara fans inte är lata och att de faktiskt är intresserade av tyska och översätter alla texter, vilket är smart. Men vi sa till oss själva, att vi skulle vara våra egna förebilder för att vi, själva, är skit lata och vi gillar inte främmande språk alls så låt oss göra något för våra lata fans, vi tänkte ge dem en hjälpande hand så att de verkligen förstår vårat budskap. Men vi kommer fortfarande att fortsätta skriva våra låtar på tyska för att det är vårat modersmål och därmed kan jag hantera det på bästa sätt. Den engelska versionen av albumet kommer bli en direktöversättning. 

Ni har nyligen gjort en musikvideo till låten "Scream". Ni har samma material för den som för "Schrei"-videon, den tyska versionen då, som ni spelade in för två årsedan. Kändes det inte som om ni gick tillbaka lite i tiden?
Bill: Självklart, det var väldigt konstigt. Det var nästan som lite "déjá-vu" att göra samma video igen, det var som om vi redan hade varit där och gjort allt två år innan för att vi hade samma människor inblandade... Så det var konstigt men samtidigt häftigt, en riktigt bra upplevelse, vi mådde bra, vi kände för att gå tillbaka till början för att "Screi" var vår andra singel.

Vad förväntar ni er från den brittiska marknaden?
Bill: Vi börjar inte sådär, vi säger inte till oss själva att vi ska bli lika kända här som i Tyskland eller i Frankrike. Vi förväntar oss inte att de ska hände någonstans.

Sida 7: (Bild på Tom)

Sida 8:
Tom: De senaste månaderna har vi speciellt reagerat på efterfrågan från våra fans communities. Vi åkte dit där vi hade blivit efterfrågade. Förra veckan var vi i Spanien, i Frankrike... Nu är vi i UK, men det betyder inte att vi måste vara framgångsrika i varje land som vi är i Tyskland. Det är en rolig chans och en häftig upplevelse att åka runt Europa.

Ni kommer ha er första konsert i England imorgon kväll, är ni nervösa?
Alla tillsammans [svarar på en gång utan att vänta på översättning]: Ja!
Bill: Och vi överdriver inte. Vi är skit nervösa, det är våran första konsert här och det är första gången vi kommer spela inför våra brittiskafans. Det är också första gången som jag kommer sjunga en hel konsert på engelska, så ja, det är väldigt roligt och stressigt på samma gång!

Nu vill jag att ni presenterar er själva för våra läsare men istället för att presentera er själva ska ni presentera den som sitter bredvid er. Gustav, du sitter till höger om mig, så du för börja!
Gustav: Ja, Tom...
Tom: ..är snygg!
Gustav: Tom är väldigt egenkär, han pratar mycket, är väldigt ambitiös och en perfektionist. Han försöker alltid nå toppen, han försöker alltid..
Tom: ..Men vad pratar du om? Jag är redan på toppen! Vänta tills jag får prata om dig..
Nej, du ska presentera Georg, han sitter till höger om dig.
Tom: Okej, Georg. Om ni vill veta något om Georg, är det bästa att inte gå för att se honom för att ni kan inte räkna med honom.
Bill: Precis!
Georg: Det är inte sant!
Tom: Han är alltid sen, han sover länge, han försöker spela bas. Det tar mycket till och han ger allt för att han skulle vilja spela det där instrumentet bra men bortsett från hans otroliga insats så är det inte så.. Han är också den klumpigaste personen jag någonsin träffat! Vi kan spendera hela dagar genom att bara titta på Georg, han skulle ge oss våran dagliga dos med skratt.
Georg: Bill är den mest egoistiska personen jag någonsin har träffat..

Sida 9:
Georg: ..han är väldigt egoistisk. Han är också en perfektionist. Ifall något går fel, skriker han alltid och blir väldigt kontrollerande.
Tom: Ja men om Bill älskar någon så är han inte så egoistisk.
Georg: Men problemet är att de enda personerna han älskar är han själv och Tom!
Bill: Seriöst, jag är en väldigt trevlig person. Jag försöker alltid hjälpa andra. Hur som helst, många säger att jag är för snäll och att jag borde vara mer misstänksam.
Georg: Pfff!
Bill: Gustav är väldigt reserverad, väldigt tyst. Men när man lär känna honom så är han väldigt rolig och det är kul att vara med honom. Man kan alltid räkna med honom! Han kommer alltid i tid men ibland kommer han lite...vekligt! Han är lite tjejig, han skvallrar. På tyska heter det "Zimtzike" (NB Rock-Pics: "Zike" betyder "get")
Tom: Om man vill ge honom en bra födelsedagspresent, kan man ge honom en tshirt där det står "Går med Zicke" eller till och med "Zimtzicke".
["Get" är en direktöversättning av "Zike". När man pratar om människor, mestadels kvinnor, betyder det "kossa" eller "b*tch". "Zimtzicke kan bli översatt som "dumma kossa" eller "din b*tch"]
Gustav: Jag är bara mer känslig, det är enda skillnaden.

Här är vi i England, John Lennon's hemland. Ni gjorde en egen version av en av hans låtar, "Instant Karma". Varför?
Bill: Det var för välgörenhet. Ända sedan vi hörde om det, blev vi väldigt intresserade. När det blev erbjudet till oss, hade vi ingen tvekan om att göra det. Det var för Human Rights [mänskliga rättigheter] och det är någonting vi la ner vårt hjärta i för att vi drar nytta av det varje dag. Vi är människor som behöver vara fria, vi behöver våra rättigheter och vi vill inte bli tillsagda vad vi ska göra. Vi står inte ut med att bli kontrollerade och vi slåss emot det, vi hatar det och det kan göra oss väldigt förbannade. Att få kunna göra musik för att berätta för människor hur viktigt frihet är, är den bästa presenten vi kan ge. Vi har aldrig gjort covers förut och vi ville inte alls göra det, det är en av våra regler men i ledet med Amnesty International, bestämde vi oss för att göra det. Plus, låten är genial, det passar min röst perfekt och den var grym att göra!
Tom: Vår version har mer rock i den än orginalet. Vi gav den en typisk Tokio Hotel-touch, vi alla uppskattade att arbeta med detta projekt.

Är det sant att den låten är mer aggressiv än era vanliga repertoar. Gustav, som är ett fan av Metallica, använde du den för att försöka och direktera de andra killarna till att ge lite mer energi till musiken?
Gustav: Ja, det är sant att jag gillar den typen av musik men inte som ett fan. För att vara ärlig, visst jag försökte ge mer tempo men om man lyssnar på låtar som "Schrei", "Ich Brech Aus" och "Wo sind eure Hände", kan man höra att de är mer fartfyllda. Jag drar också nytta av det på konserter när jag går upp och tar kommando, i den stunden är jag chefen för att jag lägger i rytmen.

Sida 10:
Tom: Du vet, i Tokio Hotel har vi olika smak när det kommer till musik. Musiken som vi gör är vad vi har gemensamt, här träffar vi varandra och ger något helt annorlunda. Det är typiskt Tokio Hotel, vi skriver ballader men vi kan också komma med väldigt aggressiva gitarrljud.

Vad tycker ni om den brittiska rockscenen?
Tom: Det finns många talangfulla band i England, som Coldplay, det är ett av mina favoritband. Vi träffade dem för två årsedan på MTV EMA i Lissabon och det var grymt att se dem. De andra håller med mig utan tvekan.
Bill: Jag gillar Placebo, vi ska faktiskt spela med dem och Marilyn Manson på en festival i Frankrike snart och jag ser fram emot det. Men visst, det finns många bra band här och historiskt sätt är England landet av musik.

Här har vi också Harry Potter-mania. I Frankrike är det Tokio Hotel-mania, men här går rösterna till Harry! Men visste ni att på internet finns det en fanklubb som går till eran livvakt, Saki, och att fansen kallar honom Harry Potter?
Alla tillsammans [brister ut i gapskratt]: HAHAHAHAHAHA! Neeeeeej?
Bill: Det är ju fantastiskt, vi hade ingen aning om det!

Sida 11: (Bild på Bill)

Sida 12:
När ni var i Paris för tre dagar sedan, för M6 konserten, var Saki på scenen under erat sound check. Musiken började och han gjorde playback och sjöng som om han vore du, Bill! Fansen har lagt upp en video på det på internet och många säger att Saki är sexig! De kallar honom "Sexy man"!
Bill: Hahaha! Fantastiskt!
Tom: Vi måste kolla upp det!
Georg: Seriöst, det är för kul!

(Som om det vore magi, Saki öppnar dörren vädligt fort och tittar så att killarna mår bra. Dörren stängs igen efter några sekunder och han försvinner.)

Georg: Hey! Hej Harry!!
Bill and Tom [dör av skratt]: Hey Harry, hur är läget?

Georg, denna fråga är till dig. Vi såg att du har deltagit i några bilrace, kan du berättar mer om det?
Georg: Det var förra Oktober på ett TVprogram som vi spelade några låtar. Jag deltog bara i racet, någonting som jag aldrig kommer göra igen!
Tom: Ja och du förlorade allt! Du var verkligen dålig.
Georg: Det är inte sant!
Bill: Ja, och du kom nästan sist!
Tom: Men vi alla stod bakom honom, vi uppmuntrade honom enormt.
Georg: Det var faktiskt tre race, i det första kom jag på andra plats av åtta bilar. Alla kom och gratulerade mig och sa: "Yeah, bra Georg! Bra kört, du är en bra förare osv" Efter det, hade jag otur och förlorade och alla sa: "Woah! Georg, du är så dålig! En skam!" Och efter det sa dem att de stod bakom mig.

Nej, men seriöst, erkänn, ni lät honom åka för att ni hoppades i hemlighet att han skulle krasha och ni behövde byta basist?
Bill: [dör av skratt]: Ja, ja, ja!
Tom: Han har spelat väldigt dåligt under konserter, så jag sa till honom: "Gå, Georg. Gör racet!"
Bill: Han vågade faktiskt inte göra det, han har skit rädd!
Tom: Vi skulle ha gillat att göra det också men vi kunde inte, vi var för unga. Vi skulle ha gjort det men på grund av att försäkringen av TV-stationen förbjöd oss att göra det så kunde vi inte.
Georg: Jag var den enda som hade åldern inne att köra och förutom det så är jag den enda som VET hur man ska köra!
Bill: Vi har inget körtkort än.

Sida 13: (Bild på Bill)
Sida 14: (Det står bara massa saker om konserten, struntar i att översätta.)

---

Svensk översättning av mig Elina, ge creds ifall ni använder detta.