Kaulitz and the Gs

 

Genom monsunen och tillbaka igen. Fem år efter deras senaste album, flykten till Usa och en nödvändig mognadsprocess. Tokio Hotel visar sig som ett helt förnyat band - mer internationellt, mer elektroniskt och med olika frisyrer. Men istället för delar så ville Bill och Tom Kaulitz bara veta hur de skulle stava till bandets historia som en kontinuitet. Hur de kunde stå på scen som en duo som B = Black Questionmark, och sedan fick en världssuccé som [en] K = kvartett, hittade F = frihet i Los Angeles igen, orsakade samtidigt spektakel i J = Jerusalem. Men vad P = Pumba inte känner till är att deras engelska bulldog inte ens var född då. Välkommen till det stora Tokio Hotel-alfabetet!

 

Tom: "Autobahn!"

Bill: "Åh ja, vi har inte kört på Autobahn på så länge!"

Tom: "Autobahn är en av mina favoritsaker med Tyskland. Det är det jag saknar allra mest när jag är i Los Angeles: köra fort, ingen fartgräns, anarki."  

Bill: "Trafiken i Los Angeles är fruktansvärd. Jag kör inte ens bil där. Jag kör visserligen inte bil så mycket ändå."

Tom: "Nej, jag har alltid Bill bredvid mig."

 

Tom: "Bill?"

Tom: "Bill, den något fule *Bill skrattar*, mindre förmögna..."

Bill: "...den mindre missgynnade tvillingen."

Tom: "Ja, precis!"

Bill: "Nu måste du förklara det där, Tom!"

Tom: "Tja, gällande utseendet är det ju ganska uppenbart. Jag behöver inte gå in på det djupare. Han är den yngre, den som är mest naiv av oss. Han tar också mest ansvar, alltså arbetsmässigt..."

Bill: "...det är jag."

Tom: "Nej, men du är den mindre förmögna tvillingen."

Bill: "Vad är det andra nyckelordet?"

Bill: "Ah, vårat första bandnamn. Jag kommer inte ens ihåg längre hur gamla vi var då men vi tyckte att namnet var väldigt häftigt då."

Tom: "Var inte namnet inspirerat av en låt med Nena?"

Bill: "Nej, hennes låt henne bara "Questionmark". Men det var inte mörkt nog för oss, så vi tänkte på "Black Questionmark" och så översatte vi det till engelska."

Tom: "Vi tyckte att det lät mer internationellt och mystiskt."

Bill: "Det var bara Tom och jag. Då hade vi precis börjat skriva våra låtar och på ett sätt var vi helt annorlunda än andra band. De övade först in sina låtar tills de kunde spela dem utantill. Men när vi skrev en låt så ville vi uppträda med den på scen på en gång."

Tom: "Problemet var att vi faktiskt inte hade någon talang. Jag kunde bara spela några få ackord på gitarren."

Bill: "Och jag hade en keyboard som jag bara behövde trycka på några knappar på. Den kunde spela bas och trummor helt själv. Det var verkligen förproducerade loops."

Tom: "Men vi spelade på "Gröninger Bad" med den, där vi blev upptäckta av våran producent senare."

Bill: "15-30 personer kanske."

 

Bill: "Jag kan inte komma på något som börjar på C."

Tom: "Ja, såklart!"

Bill: "Comeback är ett svårt ord för oss eftersom vi ser det på ett annat sätt. Det förra albumet kom ut för fem år sedan, ja, men efter det var vi på turné väldigt länge. Vi var i Sydamerika, till exempel, och år 2011 var i Japan och Ryssland. Sedan tog vi paus i ett år och efter det började vi arbeta med det nya albumet. Så för oss är det ingen comeback."

 

Tom: "D? D som i Dora. Bill, vill du berätta något för oss om din exflickvän?

Bill: *skrattar*

Tom: "Drums" (trummor) kom jag att tänka på. Jag har alltid velat vara en trummis."

Bill: "Tom skulle faktiskt vara den bästa trummisen. *skrattar* Jag skulle vilja säga att han är inte så bra som gitarrist som han skulle vara trummis. Han slår alltid på saker."

Betyder det att du skulle vara otroligt bra som trummis eller att du inte är en tillräckligt bra gitarrist?

Tom: "Jag tror nog att jag skulle vara otroligt bra."

Bill: "Grejen med Tom är at han spelar gitarr på scen men i studion gör han allt möjligt. Han producerade även det senaste albumet."

Tom: "Sanningen är den att jag inte kan spela något instrument riktigt bra. Men jag kan göra lite av allt och jag är tillräckligt kreativ för att få det att låta bra."

Tom: "Devilish var ett resultat från Black Questionmark."

Bill: "Det var våran första riktiga bandformation då, med Georg och Gustav, Tokio Hotel's föregångare."

Tom: "Man kan faktiskt lyssna på två låtar från den tiden med Super Deluxe versionen av det nya albumet."

Bill: "Nja!"

Tom: "Vänta lite nu... Jag har faktiskt lyssnat på dem och de är grymma. Hur gamla var vi, när vi spelade in dem? 12 eller något. Tja, för den åldern... Personligen tyckte jag det var rätt bra ändå."

Bill: "Det var en resa vi inte gör om igen."

Tom: "Vi pratar fortfarande tyska, även i Usa. Förresten så tycker jag att det är riktigt pinsamt när tyskar alltid använder engelska ord..."

Bill: "...men det händer också mig."

Tom: "Ja, mig också. Men jag tycker att det är riktigt pinsamt."

 

Tom: "E.D.M."

Bill: "Jag kan inte säga mycket om det."

Tom: "Inte jag heller. Något annat som börjar på E? Eargasm (öronorgasm), galen helg... Jag tror att Georg kan något. Georg?"

Tom: "Ja, elektronisk musik har varit väldigt viktigt för oss nu på sistone. Bill och jag har festat mycket, lyssnat mycket på elektronisk musik, varit på många festivaler, EDC i Las Vegas och Coachella, vilket förresten är anledningen till varför albumet har så mycket sådana influenser."

Tom: "Men EDM är en term som, tja, alla använder och kan betyda allt eller inget."

 

Tom: "Faul! (lat)"

Bill: "Frihet! Det är det som är allra viktigast för mig. Men i vårat jobb är frihet den största utmaningen. Med tanke på det kreativa arbetet så har vi givetvis all frihet vi behöver, men gällande privatlivet så blir det mer svårt. Speciellt livet i Tyskland, som inte hade något med frihet alls att göra i slutändan. Därför flyttade vi till Usa och tog tillbaka vårat privatliv där. Där kan vi gå ut igen."

Tom: "Både och."

Bill: "Man kan gömma sig i folkmassorna där väldigt bra. Man sätter på sig en keps, tittar nedåt och på så vis drar man inte till sig någon uppmärkasmhet. Det finns verkligen mycket freaks där, speciellt i Venice och Santa Monica. Alla musiker och skådespelare håller sig där, alla vill vara i nöjesbranschen och försöker dra till sig uppmärksamhet. Där kan Tom och jag vara relativt anonyma. Speciellt då paparazzis måste veta vilket hotell eller fest de vill gå till på festen då de är kändisar i stan 24/7. Vi kan bara luta oss tillbaka och slappa."

 

Tom: "Girl Got A Gun."

Bill: "Vänta, hade inte jag något för G?"

Tom: "Georg och Gustav. "The Gs", som de också kallas."

Bill: "Tja, det finns inget mer att säga om det." *skrattar*

Tom: "Nah, det skulle bara bli tråkigt. Folk skulle vända sidor direkt. Då går vi hellre med "Girl Got A Gun".

Bill: "Ja, det var en av de första låtarna vi skrev på vårat nya album."

Tom: "Det är också en väldigt bra video för låten. Antagligen den bästa vi någonsin gjort."

Bill: "Ja, det är Toko, våran penis-mjuk-leksak. First ville vi ha någon form av transsexualitet på honom, men vi bestämde oss för att ha med dragqueens istället eftersom de helt enkelt var bättre på castingen."  

 

Bill: "Hår? Hår, hår, hår! Jag vill ibland ändra på det men det är faktikst inte så viktigt för mig."

Bill: "Nej. Jag har bara en, en lång, som jag hade under DSDS."

Bill: "Absolut! Det är specialanpassad efter ens huvud och är väldigt bekväm. Jag vill faktiskt bära mer peruker, det är mer avslappnande. Jag behöver inte sitta hos frissan så länge då, behöver inte färga håret och kan lätt byta frilla när jag vill. Jag frågar mig själv varför jag inte har tänkt på det förut. Förr trodde folk att mitt svarta hår var en peruk. Men det var det inte. Det var så jobbigt: varje morgon var jag tvungen att tupera mitt hår varje morgon i 1,5 timme. Jag trodde att jag skulle dö en dag av all hårspray jag använde. Alla som såg hur jag såg ut då, fick nog ett trauma. Det fick även jag. Men nu tror jag att jag ska fixa några peruker för den kommande turnén."

Tom: "Det ser vi fram emot."

 

Tom: "Internationell! Det faktum att vi har släppt album utomlands sedan 2007-08 - och att det gick ganska bra för oss från första början - har definitivt bidragit till avslappningen. Eftersom marknaden fungerar helt annorlunda nu och man inte är beroende av singelmarknaden längre, får vi betydligt mer frihet i vårat arbete."

Bill: "Men vi hade faktiskt aldrig någon plan att arbeta utomlands. Det bara hände."

Bill: "I Usa ses vi som ett häftigt indierock-band. Våran ålder har aldrig ifrågasatts där. Alla som är i nöjesindustrin där startar sin karriär i 6 års åldern ändå så. Vi räknas nästan som gamla vid 18 års åldern."

Tom: "Det enda som är det samma världen över är att jag är den mest populära i bandet. Vi försökte ändra på det flera gånger för det skulle vara bättre ifall sångaren vore förebilden..."

Bill: "...men vi klarar inte av det längre."

 

Bill: "Jerusalem. Vi gjorde en spelning där år 2008. Strax innan konserten bjöd den tyska ambassaden oss på en resa genom staden, som de inte hade berättat för oss innan. Det var roligt men problemet var bara att jag hade scenkostymen på mig."

Tom: "Kul att du kallar dina kläder för kostymer nu" *skrattar*

Bill: "Hur som helst, jag hade på mig mina scenkläder, mitt hår var stylat, sminket var på och sedan gick vi omkring där på alla heliga platser... De som såg ut tänkte "Vad är det som händer?" Jag kände mig riktigt obekväm. Jag har verkligen landets freak."

Tom: "Men konserten efteråt var bra!"

Tom: "Det är ett pris vi verkigen är stolta över." *skrattar*

Bill: "Jag tror att vi bara fick det priset så att media kunde skriva om det."

Tom: "Låt oss säga så här att det inte ser så bra ut, men vi har sett värre ut. "Echo"-priset är inte heller så fint. Sedan fick vi "Guld stämgaffel" som en del har ramlat loss på. Vilka mer priser har vi fått?

Bill: "Guld pingvinen..."

Tom: "Just det, Guld pingvinen, ytterligare en klassiker. Det är Österrike's "Bravo-Otto" så att säga. Bravo-Otto är gjort av hög kvalité dock. Prisen som går sönder väldigt snabbt är "Comets".  

Bill: "Tja, när man flyttar ofta så ramlar de ibland."

Tom: "De flesta går faktiskt sönder backstage redan."

Bill: "Jag slog sönder min tand på "Bambi"-priset, haha."  

 

Bill: "Idén för albumet slog mig redan förra året när vi satt i bilen här i Tyskland på väg till Georg och Gustav. Det handlar om känslan som man har som barn, när man tror att man är kung över sitt eget universum."

Tom: "Det är en mix av självförtroende och känslan av frihet. Jag har fortfarande den känslan. Det är som när man festar med sina vänner eller något bra händer en. En känsla som är oerhört bra och viktig, även om det bara händer en själv, som egentligen är rätt oviktigt. Vi kände så när vi skapade något väsentligt i albumproduktionen, därav namnet."  

 

Bill: "Åh, det har jag inte ens tänkt på..."

Tom: "Vad kommer efter L.A.? Lima?"

Bill: "Las Vegas! Men vi har faktiskt inte så många minnen från Leipzig eftersom vi endast föddes där, och precis innan vår första födelsedag flyttade vi till Hannover. Vi bodde där tills vi var 6-7 år, sedan till Magdeburg och därifrån till Loitsche. Våra flesta minnen kommer från när vi bodde i Loitsche, och de är inte så jättepositiva direkt."

Tom: "Ja, nej... De var inte så bra där."

Bill: "Och L.A. är faktiskt en rätt tråkig stad."

Tom: "En enorm förort."

Bill: "Jag vill ha ett andra hem i New York."

Tom: "Jag tror nog vi ska hålla oss till L."

 

Bill: "En jätteviktig låt för oss..."

Tom: "...som vi kommer att få uppträda på konserter tills vi lägger av."

Bill: "Men jag gillar att uppträda med den."

Tom: "Men det är dags att vi ändrar den lite, annars blir den svår att greppa."

Bill: "Men vi spelade den på förra turnén, va?"

Tom: "Ja, men då var gitarrerna inställda betydligt lägre."

Bill: "Jaha, okej. Då måste vi ändra på den."

 

Tom: "Är det ingen bra film som börjar på N? Men din favoritfilm är Titanic. Men vi kan prata om den när vi kommer till T istället." *flinar*

Bill: "Vi kan prata om nattliv."

Tom: "Bra idé."

Bill: "Nattlivet var den största inspirationskällan för mig med det här albumet. Jag kunde gå ut helt normalt för första gången och jag gillar verkligen att gå ut. Jag har gått ut ganska ofta under de senaste fyra åren, kanske lite för ofta. Det var väl så att jag ville komma ikapp. Vi försökte också gå ut i Tyskland men det var inte lika bra pga kända orsaker. Men i L.A. kunde vi faktiskt dyka ner i nattlivet. Om jag sitter hemma och inte går ut alls på helgerna blir jag väldigt deprimerad."  

 

Bill: "Vad sägs om, "on the road"? (turnéliv)

Tom: "Okej."

Bill: "Många tror att turnélivet är roligt men det är faktiskt det som är mest uttröttande med detta jobb."

Tom: "Folk ska veta att klichén med "Rock'n'Roll" och fest inte stämmer. En del kanske lever så, men..."

Bill: "Fest och Rock'n'Roll? Tja, inte jag. När vi är på turné fokuserar jag alltid på att inte bli sjuk, att klara av tre månader, uppträda varje kväll och stå på scen. Det tar verkligen sin ut rätt. Jag måste dricka te hela tiden, röka så lite som möjligt, lite alkohol. Så privat är det lite tråkigt. Men å andra sidan är det helt fantastiskt såklart att få spela igen. Vi kommer definitivt att åka ut på turné igen."  

 

Tom: "Pumba låter bra."

Bill: "Vi växte upp med hundar, och Pumba är den senaste medlemmen i våran hundfamilj. Pumba är en engelsk bulldog och han är 10 månader gammal nu. Vi tog med honom från L.A., så han fick flyga för första gången. Han klarade sig väldigt bra. Jag skaffade honom när jag var 8 veckor och han är verkligen en riktig stjärna, som man kan se i THTV-avsnitten. Vi kommer också att göra ett mjukisdjur-version av honom som vi ska ha med i våran shop."

Tom: "Ja, vi ska göra ett mjukisdjur någon gång, som ser ut som han."

Bill: "Jag längtar efter att få se honom leka med den sen."

 

Tom: "Det kanske låter lite chockerande men vi har varit ett band i 14 år redan."

Bill: "Och vi bråkar inte heller eller blir avundsjuka på varandra. Det spelar ingen roll vem som gör flest intervjuer, vem som tar flest bilder i vårat band. Det existerar inte ens för oss. Det är något som många andra band ofta kämpar med. Det är många som inte tror oss när vi säger det men långt innan vi hade framgång i vår karriär så blev uppgifterna fördelade. Alla fick sina uppgifter och vi ger varandra plats."

Tom: "Det låter nästan lite fjantigt, eller hur?"  

 

Tom: "Run, Run, Run" var det jag kom att tänka på. Bra video, bra låt."

Bill: "Ja, låten var defintivt ett nytt område för oss. Speciellt för mig eftersom jag inte visste ifall jag skulle kunna sjunga den eller inte."

Tom: "Det visste inte jag heller."

Bill: "Men allt fungerade jättebra. Det var också vi som spelade in tonerna på vårat album jämfört med tidigare då vi hade extra folk med som var ansvariga för det. Så det är definitivt en av mina favoritlåtar."

 

Bill: "Ja, Star Search, det var ganska intressant eftersom det var min första erfarenhet framför kameran."

Tom: "Självklart var det intressant men man kan också säga att Star Search står för P som i "pinsamt"."

Bill: "Tja, om jag skulle se framträdandet i dag skulle jag nog tycka det var rätt gulligt. Ibland tänker jag: "Gud, att jag vågade göra det där!". Men jag måste också säga att det var elakt av människorna på Star Search att låta mig sjunga "It's raining men". Jag fick inte välja låt själv. Jag kunde inte ens prata engelska då och hade ingen aning om vad låten handlade om."

Tom: "Vilka idioter, de där castingshow-människorna, är!"

Bill: "Skoja inte! Jag menar att de ens tänkte tanken att låta en liten pojke upptr'da med en sådan låt är ju bara för att provocera."

Tom: "Jag skulle nog också ha rekommenderat dig den låten." *skrattar*

Bill: "Allt jag tänkte då var att jag hade 2,5 minuter på mig att visa folk att jag hade ett band och ville skapa musik. Jag lyckades alltid dra med mig kamerateamet in i våran repningslokal, vilket visade sig vara ganska framgångsrikt."

Tom: "Vi som band kan bara säga: tack och lov att du blev utslagen!"

Bill: "Ja, det var skönt. Alltså när man ser det såhär i efterhand. Då var jag väldigt ledsen såklart."  

 

Bill: "Tom - det finns mindre att säga om honom än om Georg och Gustav. Haha, nej. Men Tom och jag är verkligen som en person. Många frågor ifall vi inte bråkar ibland och inte står ut med varandra. Men nej. Vi bor tillsammans, delar på allt. Tom vet allt om mig."

Tom: "Och tvärtom."

Bill: "Vi har ett sånt starkt band mellan oss. Andra kan inte föreställa sig hur det verkligen är."

Tom: "Jag tycker alltid att det är konstigt att se andra tvillingar som inte har samma band. För mig är det en självklarhet, men inte för dem. Det kanske beror på att vi inte bara har delat vårat privatliv sedan vi var 15 utan också vårat arbete. Pga det finns det inga gränser mellan oss."

Bill: "Alltså det är inte så att vi aldrig bråkar men det händer inget mer än lite tjafs. Ingen av oss vill flytta ut efteråt eller så. Vi har samma vänner, vi gör samma på fritiden, vi är tillsammans 24/7. Vad de flesta inte vet, men som faktiskt stämmer, är att han inte ens kan åka bort utan mig. Helt ärligt. Jag kan åka till New York ensam men det kan inte Tom."  

Tom: "Eh, säger den som inte kan köra bil."  

 

Tom: "Utenrum... ("där nere")"

Bill: "Varför kan jag inte komma på något? Det är omöjligt!"

Georg: "Urlaub? (semester)"

Bill: "Semester låter bra! Mitt favoritställe är Maldiverna. Ett tag åkte vi dit två veckor varje år..."

Tom: "Jag älskade det!"

Bill: "Jag skulle lätt kunna stanna där i ett halvår. Många frågar, när man är där: "vad gör ni där egentligen?". Men det är inte alls tråkgit. Det är helt underbart."  

 

Bill: "Åh, det var våran första TV-erfarenhet. Våran mamma sa att vi var väldigt busiga under inspelningen och att vi låste in skådespelaren med huvudrollen på toaletten eftersom vi tyckte att hon var så ful. Tom sa alltid: "jag vill inte filma med henne för hon har så konstig lugg". Han ville filma med en vacker kvinna."

Bill: "Vi var väldigt små. 6 år kanske?"

Tom: "Nej, yngre. Jag tror vi var 5. Men det största problemet med den filmen var att en av oss var tvungen att kissa på sig. Först bråkade vi om vem av oss som skulle göra det, och i slutändan var det jag."

Bill: "De hällde te på hans byxor då vilket orsakade stor dramatik..."

Tom: "...eftersom jag var i den åldern då jag var för stolt för att inte kunna kissa på mig längre."

Bill: "...vi ville visa att vi var stora pojkar. Våran mamma var tvungen att säga att vi bara skulle göra det för filmens skull. Sedan låste vi in den där kvinnan på toaletten och kasta iväg nyckeln så att inte ens vi kunde hitta den. Skådespelaren fick ett utbrott då."

Bill: "I 30 års åldern."

Tom: "Man kan bara se oss i ca 1 minut i hela filmen men vi var definitivt de mest komplicerade skådespelarna på plats."

Bill: "Vi var också ganska krävande. En gång var vi riktigt hungriga och ville ha något att äta. Vi märkte att allt roterade kring oss så vi sa att vi ville ha ett speciellt märke av flingor som fanns på hotellet vi bodde på. Men de kunde inte få tag i det. Så vi sa att: "om vi inte får det så tänker inte vi filma klart."  

 

Bill: "För bokstaven W får det bli "What happened there?" ("vad hände där?")

Bill: "Du skrev det i ditt mejl som kommentar om de tre låtarna vi släppte."

Bill: "Vi tyckte det var ganska kul. Men "vad hände där?" är också ganska passande eftersom många förmodligen tänker så. Men saken är den att vi inte ens hade i tanken att låta annorlunda med det nya albumet. Vi försökte inte låta mer mogna, och inte heller vara mer elektroniska."

Tom: "Vi gjorde bara vad vi höll på med. Det är vad jag tolkar "var sann mot dig själv". Det behöver inte betyda att man måste nöja sig med fansens förväntningar."

Bill: "Jag tror inte heller att ens framgång kan planeras och att gå in i studion och förvänta sig att skriva en hit. Det enda man kan göra är att tro på sig själv till 100% och göra det man gillar. När jag tittar tillbaka på vår karriär så hade allt vi gjorde ett syfte och inget annat. Det var verkligen äkta."

Tom: "Annars skulle det inte funnkat."

Bill: "Vi ville bara spela in ett album som vi själva skulle gilla att lyssna på."

Tom: "Men den låten var väl också med i smyglyssningen av albumet?"

Bill: "Åh gud! Du måste ha tyckt att "GGAG" var riktigt dålig om du inte ens lyssna på tredje låten." *skrattar*

 

Tom: "Det enda jag kan komma på är Bills favoritfilm "XxX" med Vin Diesel, din favoritskådespelare."

Bill: "Skräck. Kan vi komma på något annat?"

Georg: "Xerxes!" 

Bill: "Ja, den var bra. Vi gillar som sagt Halloween och Xerxes var faktiskt min inspiration till min kostym förra året. Visa bilder på det, Tom!"

Bill: "Precis. Vad var du, Tom? En enkel zombie, va?"

 

Bill: "Youtube, där finns det nya THTV-asvnitt. De visar väldigt bra vad som händer i vårat privatliv. De blev riktigt roliga också."  

 

Bill: "Det stämmer! Ja, 10 år senare hade vi en karriär med bandet som ingen hade kunnat ana. Vi ville inte ens släppa "Durch den Monsun" som debutsingel. Vi visste inte hur musikindustrin fungerade då så jag tänkte bara: "jag bryr mig inte om vad ni släpper. Huvudsaken är att vi har en singel." Och jag tyckte det var så kul när media sen skrev att våran framgång endast berodde på maskineriet av musikindustrin. Att någon helt random snubbe från skivbolaget konstruerade Tokio Hotel och planerade hela vår triumf sittandes vid hans skrivbord..."

Tom: "Men det tog oss ändå två år innan vi ens fick ett skivkontrakt. Alla sa nej, till och med Universal [först]. Det ingen vet längre i dag är att vi först hade ett kontrakt med BMG, som överraskande nog var så bra att det blev indraget igen vid ihopslagningen av Sony och BMG eftersom alla antog att vi skulle spendera mer pengar än vad vi skulle tjäna. De signerade ett annat band istället."

Bill: "Jag tror inte det gick så bra. Det samma gäller för de som drog in vårat kontrakt. Men vad jag ville säga var att vi hade inget professionellt management eller en plan. Det hände bara, helt enkelt."

Tom: "En stor, oplanerad karriär." 

---