Kaulitz and the Gs

I säng med Tokio Hotel
Det tyska bandet som gör de små flickorna galna [men hur länge?] kommer till Italien på turné. Gissa vart vi intervjuade dem?

Bill Kaulitz, 20 år gammal, sångaren i Tokio Hotel. På nästa sida: tvillingbröderna Tom och Bill Kaulitz med sin basist, Georg Listing [22] och trummis, Gustav Schäfer [21]. Gruppen skapades 2001 och fick sitt stora genombrott 2007 med deras album "Scream".

Alla som minns en Tokio Hotel låt, räck upp handen. Om ni gick på högstadiet kommer ni förmodligen att förfäras just nu eftersom ni kan vartenda ord utantill. Om ni är äldre än 15 år, kommer ni att bli förvirrade. Som mest kan man sjunga "na-na-na-na Monsoon". Om ni tillhör den första åldersgruppen, så väntar ni spänt på ett av de kommande fyra italienska spelningarna. Om ni tillhör den andra, förbered er för att se välkända scener i nyhetssändningarna: Små flickor som skriker för fyra killar i 20 års åldern [en med smink och en konstig frilla, en med rastaflätor som ser ut som en rappare, en med kort hår och en med långt hår]. De är Tokio Hotel, det tyska bandet som har sålt flest skivor under de senaste åren [tre miljoner album sålda världen över, 700.000 bara med det senaste "Humanoid", som släpptes i oktober]. Trots att insiders säger att bandets popularitet krymper [de fyra datumen är inte slutsålda som för två år sedan], trots ifall amerikanska Rolling Stone har skrivit en review på deras nya album och säger att det är "melodiskt bristande och märkligt lågmäld", trots att Google Trends [en funktion som ger insikter på breda sökningar på webben] vittnar om att sökningen av ordet "Tokio Hotel" minskar och trots att gruppen "denna äggplanta har fler fans än Tokio Hotel" har uppnått sitt mål - erövrar de fyra killarna från Magdeburg fortfarande tusentals förälskade tonåringar som är redo för allt. Killarna passar bra med sina roller. Vi träffade dem på ett lyxigt hotellrum, Bill Kaulitz - sångaren - stiger in, hälsar, stannar till, vidgar sina ben och börjar posera framför fotografen med en fortsatt förändring av ansiktsuttryck [gåtfullt stirrande - lite mindre gåtfullt stirrande - mystiskt stirrande - lite mindre mystiskt stirrande] - även om Ben Stiller i Zoolander inte kan göra det bättre! Synd fotografen fortfarande manövrerar med blixtarna och datorerna. Managern berättar för Bill att fotograferingen ändå ska börja. Bill säger "Ok" och går till sminkösen [Natalie] som fixar hans foundation.

Medan - vetandes att Natalie spelar en viktig roll för bandet tack vare sin skicklighet med hårsprej, rouge och pennslar - frågade vi henne hur länge hon har jobbat för Tokio Hotel. Hon går iväg skrattandes och avslutar konversationen med "Ingen kommentar", "Det är hemligt", "Det är ett mysterium". Som om det vore den fjärde hemligheten av Fatima... Jag blev tillsagd att detta är normalt. En myt säger att hon hade ett förhållande med Bill - några förnekar det och säger att det bara är en mörkning av hans påstådda homosexualitet som skulle göra hans kvinnliga fans besvikna, medan andra säger att det är sant men att han inte vill erkänna det av någon anledning, nämligen att inte svika sina fans. Det sägs ju trots allt i varje intervju att han letar efter en flicka att förälska sig i, Tom faller för olika flickor varje kväll, Gustav är singel och Georg är den enda som har en flickvän, sedan ett år tillbaka. Efter fotograferingen - som de genomgår med allvar och respekt, med en tysk-japansk inställning som passar deras namn - lägger dem sig i en dubbelsäng i rummet intill. De bjuder in mig att sitta med dem och göra intervjun på madrassen varje fan skulle döda för.

Bill, du är flickornas idol, men även låtskrivaren till era texter. Den andra singeln "World Behind My Wall" låter: "Wanna wake up in a dream". Hur är det bakom fasaden?
Bill: En väldigt lycklig värld. Jag har en familj, mina fyra hundar, min bror Tom, bandet och mitt jobb. Men på samma gång är det svårt att hitta samma lycka i världen utanför - Jag inser att min är ett ganska ecceptionellt fall.

Erat album heter "Humanoid", på omslaget är det en Bill-robot och i flera låtar understyker du temat: "You're not robots, but people with a heart."
Bill: Många tittar bara på omslaget och trodde att vi ville vara robotar. Helt ärligt så tänkte vi namnge albumet så eftersom vi känner oss som "Humanoids", aka "människolikande". Vi känner oss konstiga, annorlunda. I "Alien" sjunger jag "There's an alien in me", men - för att vara ärlig - sjunger jag om sökandet efter kärlek, om återföreningen om sin andra hälft. I varje låt pratar vi om känslor och barndomsminnen, vi är känslomässiga och helt mänskliga.

På tal om utomjordingar, du har sagt att du tror på marsianer.
Bill: Jag tror på mycket, trots att jag inte följer någon speciell religion. Jag är säker på att det finns ett liv efter döden eller på andra planeter. Och jag tror starkt på ödet. Jag och min bror gör jobbet som skrevs av ödet, vi har älskat musik sen vi var små.

Förutom eran, vilken typ av musik gillar ni? Vart kommer eran inspiration ifrån?
Tom: Jag gillar Stereophonics.
Gustav: Jag lyssnar på Metallica. Men på högra smalbenet tatuerade jag in en mening av Johnny Cash, som jag verkligen gillar.
Och?
Tom: Du vet, vi har faktiskt inte så mycket tid att lyssna på musik. Vi är alltid på turné och spelar vår musik och mot dagens slut orkar vi inte mer.

Har ni någonsin pauser?
Bill: Aldrig. Det är faktiskt omöjligt att läsa en bok eller en tidning.

På tal om läsning, Bill, du hoppade av högstadiet. Är du inte intresserad av att lära dig något mer?
Bill: Jag har inte tagit examen eftersom då skrev jag redan på vårat första album och jag vet inte ifall jag någonsin kommer att ta studenten. Nu är jag frontmannen i Tokio Hotel, det är vad jag gör och har roligt medan jag gör det.
Tom: Jag känner inte för att ta den nu, jag är inte intresserad. Men jag kan övertyga dig om att vi kan skriva, läsa och räkna.
Gustav: Jag tagit min examen i professionella studier genom en online-skola. Kanske att jag kommer fortsätta med mina studier någon dag... Men just nu fokuserar vi på bandet, du vet. Det är som att våran dröm äntligen har blivit sann och vi vill verkligen leva den. För våra fans också.

Gustav, förra året blev du attackerad på en klubb, medan Tom påstås ha slagit en flicka som bad honom om en autograf. Vad är det som händer?
Gustav: Det verkar otroligt, men till och med jag blir igenkänd som trummisen i Tokio Hotel. Det var därför en kille på den där klubben ville uttrycka hur lite han gillade bandet - låt oss säga så - och han slog en ölflaska i huvudet på mig.
Tom: I mitt fall, har mycket lögner skrivits. Jag har aldrig slagit en kvinna. Jag har faktiskt haft ett bråkt med någon på vägen hem. Men, de bad inte om en autograf, utan frågade om tjejer jag kände och de hade inte precis goda avsikter. Du vet, det var en privat sak. Det är också bevis på att vi inte kan gå ut utan livvakter, trots att vi inte ens jobbar.

Tja, undvika att utsättas för våld, borde ni nu...
Bill: Låt erat hjärta vila - Vi kommer inte att ge upp.

---

Tack till Seipht för engelsk översättning. Svensk översättning av mig Elina, ge creds ifall ni använder detta.