Kaulitz and the Gs

Att vara vuxen är relativt
Barn, tiden flyger förbi: Tonårsstjärnorna från Tokio Hotel är nästan 20. Bill och Tom Kaulitz pratar om
krascher, med 15, deras tur, att gå och shoppa själva och varför de föredrar att prata med äldre människor.

"Bill Kaulitz lämnar aldrig huset osminkad", säger en kvinna från skivbolaget. Tiden i masken måste därför alltid beräknas vid utnämningar. Och när den lilla unga mannen står framför en, får man en liten uppfattning om hur mycket tid han behöver för sitt utseende. Bland de perfekt uppsatta svarta och vita dreadlocks, en sammansättning av en svart och vit linje nådar ögonlocken och hans lämpligt målade naglar. Händerna i läderhandskar har svårt att ordna massan av kedjor som är knutna till hans svarta skjorta. Hans tvillingbror Tom sitter bredvid honom, på en soffa i ett hotellrum som har rosa väggar. Han beskriver sig själv som en street-rockare med en läderjacka och flätat hår. Inte billigare, men inte lika slående. Två vanliga killar i popstjärne klädsel.

Bill, Tom, er födelsedag är den 1a september. Vad önskar ni er?
Bill: "Jag vill vara tillsammans med min familj, träffa mina vänner och dricka kaffe. Jag älskar kaffe, jag dricker mängder av det. Och jag skulle gilla kaffe med gräddpajer. Och det skulle vara härligt ifall alla vore äldre än 60. Så, ett äkta kaffeparty."
Tom: "Konversationer med äldre människor kan resultera till konversationer som är helt bortom allfartsvägarna. De har helt andra tankar."

Har ni några materiala önskningar?
Bill: "Inte jag."
En ny bil, kanske?
Tom: "Jag tror inte att någon skulle ge mig något psykiskt som en present. Men visst, jag skulle bli glad om jag fick en ny bil."

Ni fyller 20 år. Är ni vuxna?
Bill: "Jag tror inte jag kommer växa upp. Men att växa upp är relativt. Jag trodde redan vid 13 års ålder att jag kunde göra vad jag ville. Gå till klubbar och dricka alkohol - jag kände mig alltid äldre än vad jag var.

Genom distansutbildning avslutade ni gymnasiet och tilldelades pris för ett bra resultat.
Bill: "Detta är nästan pinsamt, eller hur?"
Lite grann.
Bill: "Tom och jag hatade att gå till skolan. Det var den värsta tiden i vårat liv. Jag tycker synd om alla som måste gå till skolan."
Vad var så hemskt med det?
Tom: "För det mesta på grund av att vårat utseende inte gillades. Men jag tror att det värsta av allt är att personligheten hos varje individ får ett undertryck i skolan."
Bill: "Tom och jag blev förflyttade till två olika klasser på grund av disciplinära skäl i 7e klass. Vi var verkligen rebelliska barn och blev nästan avstängda från skolan. Men inte på grund av droger eller bråk utan på grund av alla diskussioner som lärarna helt enkelt inte tålde. Och då inser man att pedagogiken kommer alldels för kort i lärarutbildningen. Många glider enkelt in i studien för att de inte ser någon annan utväg. Men om man vill bli lärare, måste man verkligen vilja det och ha passionen för jobbet."

Många av era fans ser er som förebilder. Finns det några värden som ni vill förmedla?
Tom: "Vi ser oss inte själva som förebilder."
Men exemplifiera det lite. Är ni medvetna om det?
Tom: "Nej, inte särskilt ofta. Man måste frigöra sig själv från det. Vi har mycket begränsat utrymme ändå. Jag vill helt plötsligt inte uppmärksamma att inte använda svordomar i intervjuer."
Men ni stöttade, till exempel, en anti AIDS kampabj.
Tom: "Självklart, ibland försöker vi stå upp för saker som vi tycker är viktigt. Men i slutändan: Jag hatar denna "Förebilds-Position" (Kommentar: Som att folk allting använder dem som exempel, pekar fingret på dem osv.). Jag vill inte vara något sånt där."

Kommer ni rösta?
Tom: "Uhm, ja. Kanske."
Bill: "Då, i vilket fall, blir det första gången."

Vilken är den procentuella andelen normalitet i erat liv?
Bill: "1 %."

Är det likdant med internationella stjärnor, att ni inte ens kan gå och shoppa?
Tom: "Ja, absolut. När vi började göra musik, var vi vid åldern då våra föräldrar köpte allting åt oss - nu är vi vid åldern då vi borde kunna fixa det själva men vi kan inte det."
Bill: "Det låter säkert ganska coolt att ha en personlig assistent som alltid går överallt och köper allting. Men i slutändan skulle jag vilja kunna välja min egna yoghurt också."
Tom: "I Usa finns det också några stormarknader, som är öppna 24 timmar om dygnet. Man kan gå dit 4 på natten, när ingen annan är där. Vi gick in till leksaksavdelningen och köpte allt möjligt där, pistoler med pilar och radiostyrda bilar."
Bill: "Och sedan sköt vi på bilarna med dem, så barnsligt!"

Och hur köper ni era kläder?
Bill: "Vanligtvis genom att beställa från internet eller kataloger. Så tråkigt! Men ibland måste man hoppa över sin egna skugga. Skita i ifall fotografer och fans står utanför dörren. Ibland måste man gå ut, man behöver denna lilla bit av normalitet för att leva."

Vad har ni på eran caterings önskelistan?
Bill: "Faktiskt så är det en ny varje år. Och jag måste erkänna att den är väldigt lång. Men vi är hemma så sällan så vi försöker att göra det så bekvämt som möjligt. Det viktigaste är kaffe och riktiga lakan från hotell. Dessa ull-filtar är värst. De får en att känna som att man vore på läger. Det är vad som är viktigt för mig, en riktig filt och en kudde."

Har ni fortfarande normala vänskaper från förr?
Bill: "Bara (från förr). Nu på Tokio Hotel tiden har vi inte lärt känna några nya vänner för att vi kan inte riktigt lära känna varandra. Alla som träffar oss har redan en åsikt om oss."

Är ni extra försiktiga när ni lär känna nytt folk eftersom att ni ofta har blivit lurade?
Tom: "Ja, mesta från dolda redaktörer. Vi hade extrema erfarenheter i början av vår karriär. Vid 15 års ålder var vi på varje efterfest och såklart hade vi druckit alkohol. Men då var det såhär: Du drack en droppe alkohol och sedan dagen efter ringde redaktörer som kallade sig Youth Welfare Office som ville avbryta projektet (Kommentar: Med projekt menade de karriärerna som Tokio Hotel) helt.
Men ni blev säkert inlärda hur man ska hantera såna situationer.
Tom: "Nej, vi blev aldrig det. Och jag vill inte ens ha någon som säger till mig hur jag ska svara på frågorna."
Bill: "Man måste lära sig sånt här själv genom att leva med det faktum att det ibland står negativa saker i tidningarna."
Blir ni psykologiskt stöttade för sådana fall?
Tom: "Vår familj ochv våra vänner är vårat psykologiska stöd. Jag skulle kunna tänka mig att få professionell hjälp men det blir problem med tiden igen."
Bill: "Jag kan förstå när folk gör det. Problemet är bara att jag inte tror på det."
Tom: "Jag tror också att jag är smartare än psykologen själv."
Bill: "Precis. Allting jag säger, säger jag avsiktligt eftersom det är mitt problem. Och då skulle psykologen säga: Ja, du behöver nog ta tid att tänka igenom det. Och då tänker jag för mig själv: Fantastiskt, jag visste redan det här."