Kaulitz and the Gs

Dagen då Bill kom!
Skrikande flickor och ett team av 93 sjukvådare: Tokio Hotel med Bill Kaulitz spelade i Münchner Olympiahalle.
En kväll med fyra unga musiker som gick "Durch den Monsun" och och lever en tonårsdröm.

"Det är en flickas dröm att se Bill. Och jag ska se honom."
Dagen då Bill kom till München är dagen på året för de kvinnliga fansen och det gäller även för båda reportrarnas döttrar. Hundratals har väntat sedan tisdag i timmar innan konserten i Olympiahalle: några kom dit natten innan. Skrik-alarm! Och det finns flera "varor" som sjukvårarna på Johanniter-Unfallhilfe kallar det.

Tokio Hotel är ett sympatiskt, ganska normalt band som sitter på fyra plaststolar i inre flygeln i Olympahalle. För det mesta pratar Bill, ibland i en duett med sin bror Tom. "Vi älskar stora städer och hatar byar", säger 17-åringen när frågan om bandnamnet kommer upp. "Tokyo är en stad dit vi skulle vilja åka och hotell är de ställen vi bor på."

Bakom scenen av arenan sitter Bill 90 minuter innan konserten i ett av de små rummen och säger: "Jag tycker att det är coolt när våra fans väntar så länge. Det är naturligtvis tråkigt när någon förfryser. Ibland ger vi filtar och soppa att fördela bland dem."

Bill Kaulitz är tillsammans med sin tvilling Tom och de två andra bandmedlemmarna Georg och Gustav rockbandet Tokio Hotel, ett tyskt fenomen, två år innan de skapades i östra Tyskland's slätt, Magdeburg - och nu, precis innan de har blivit vuxna, är de fortfarande alla flickors drömmar över hela landet.

"Bill, gör barn med mig!"
"Vi kommer aldrig gå skilda vägar, oavsett vad som händer", är vad Bill Kaulitz kommer säga på konserten ikväll framför 6000 flickor och dess 600 föräldrar.

Det kommer att skrikas "München! München!" och en affisch i publiken - "Bill, gör barn med mig!" - med kommentaren "Nu?". Det finns också Four-Letter-Words på målade affischer som de skrikande flickorna håller upp. En dansar i en svart BH. Nu flyger inte gosedjur lika mycket som tidigare. Hoppet måste ha varit för stort för någon som bröderna Kaulitz som bodde i kaliumklorid gruv-byn Loitsche, Magdeburg. "Vi är alltid nervösa", berättar Bill. "Det är mer stressigt nu den sista timmen. Vi har tre gånger mer personal med oss."

De har vid det här laget varit i städer så som Wien och Paris och presenterat deras nya album "Zimmer 483". Senaste gången i München spelade de in den lilla Zénith-Halle. Nu rockar dem, precis som Shakira eller Pink, i den större Olympiahalle. Problemet kan dock vara att den inte blir slutsåld. Tokio Hotel spelar programmet på ett professionellt sätt. Svängiga refränger, korta melodier, stabilt. Gåshud i "Durch den Monsun".

Lyft på scen
Sångaren Bill Kaulitz, vars angrogyna karisma ofta är ett team i media, måste vara modig som har tagit sig ann den svåra delen som frontman. Hans hår är tupperat som Nina Hagen's var. Han pratar om "riktiga fans" och avbryter med att ropa upp Birgit från fanmolnet under honom: hon skulle lyftas upp på den stora scenen och sjunga med Bill i låten "Der Letzten Tag".

"Det viktigaste är att jag har blivit frisk, att vi alla är här och allt går som det ska", hade Bill att säga innan konserten. Stern skriver om "Nirvana för tonåringar". I Spiegel har en såkallad "pop journalist" jämfört Tokio Hotel med Beatles som stolt gjorde de tyska "Fab Four" och några medlemmar tycker att det är rätt. 

Att skriket kan bli för mycket ibland för Bill och de andra, som gjorde att Beatles kunde jobba i studion, är något som inte förväntas: "Livet är lika roligt som i studion". Och kanske för Bealtes så hade det varit annorlunda.  

I tonårstidningar och på Internet kan man läsa allt möjligt om det duktiga livebandet Tokio Hotel. Bill Kaulitz har roligt med förmodade citat, rykten och historier som den i tidningen Hey där Tom nu är "kungen" över bandet och det eftersom de har satt på en krona på hans huvud genom photoshop."

"Många får ingen intervju och måste skriva något och då hittar de på saker. Man ska bara tro på 50 % av det man läser." Det värsta är paparazzis som jagar trots semestrar. I Tyskland kan de endast gå ensamma överallt, aldrig alla fyra tillsammans - och även alltid i förklädnad.

Brist på föräldrar-förvarning
På konserten hoppar blonda flickor i årkurs 8 runt på läktarna. Mammor dansar med dem, pappor tar kort. Martina berättar, när Bill börjar sjunga, att hon inte laddade sin mobil och hennes mamma skriker på henne från läktaren "Du visste om det för flera månader sen!" och hon ger henne sin mobil, Martina kan ta flera bilder på sina idoler på scen.

Bakom scenen gråter ett Tokio Hotel fan: "Jag vill gå tillbaka till Bill", snyftande till sin mamma. Vakterna var tvunga att ta ut henne från första raden för hon blev knuffad ordenligt och kunde knappt andas. Skrik ifall ni kan! I Frankfurt gjorde arrangörerna något som föräldrarna kunde hänga vid, ett ställe som var skapat för de äldre - de som tycker att det är för mycket, med kaffe och tidningar.

I München saknades det. Ifall man frågade en vakt om det fick man bara ett skakande huvud som svar. En dryckförsäljare pekar skrattandes på de iskalla drinkarna bakom henne och säger: "Det här är åtminstone något!"

Vid 9 års ålder hade Bill Kaulitz redan skapat musik. När han var 13 år, med liten framgång, var han med i "Star Search" på Sat1 - en utav många talangjakter på tysk TV. "Det var ett förlorat vad om att vara tillsammans med en tjej", berättar hans bror Tom "Men det var bra att han inte vann det." Bill sade att han inte skulle kunna klara sig till finalen, det var bara för skojs skull. Han ville hellre göra musik med sit band, då hette dem Devilish.

---

Bilder: Yara Jakobs. Svensk översättning av mig Elina, ge creds ifall ni använder detta - Källa.