Kaulitz and the Gs

"Man känner sig som en slöseriprodukt av en låt"
Tokio Hotel är det mest framgångsrika tyska rockbandet. Han är deras musikaliska hjärna: David Jost, 36, skrev hits som "Durch den Monsun" till de fyra från Magdeburg. Och nu även den #1 hitten "I Like" till Til Schweiger's komedi "Zweiohrküken". Dagmar von Taube pratade med musikproducentern från Hamburg.

Alla känner till Tokio Hotel. Dig, å andra sidan, ser man aldrig. Gömmer du dig?
David Jost: Inte alls, utan jag pratar helt enkelt inte framför kameror.

Finns det en formel för hur du ständigt producerar dina hits?
David Jost: Nej, vanligtvis vet jag inte ens när en låt verkligen är klar. Jag är ofta orolig för att det är något som fattas eller att man fortfarande kan skriva något mer. När man inte kan utesluta något längre så är det vanligtvis ett bra tecken. Låt oss säga såhär: Jag skriver en låt så länge jag har känslan att den kommer vända ut-och-in på min själ. Jag vill ha känslan att jag har fastnat för den. Sedan försöker jag att hålla mig så nära som möjligt till mina instinkter: rädsla, längtan, sorg. När en låt blir alldeles för perfekt, är den död. En del låtar blir till och med bättre när man kollar på de små felen efteråt.

Mozart komposerade ofta på nätterna under tidspress. Pete Doherty skriver som Amy Winehouse: Hög. Hur gör du det?
David Jost: Det blir säkert en besvikelse men jag brukar skriva på nätterna sittandes på sängen med öppna chipspåsar medan TVn går utan ljud. Medan jag skriver så glömmer jag bort allt annat omkring mig. Vad som än kan distrahera mig stänger jag av. Jag går igenom flera nätter på så sätt. Efteråt kan man ibland känna sig som en slöseriprodukt av låten man just skrev.

Musik och beroende - oskiljaktiga?
David Jost: Ett beroende är också möjligt utan musik.

Det sägs att du bara lever på koffeinpiller.
David Jost: Innehåller chips koffein?!

När förstörde du senast ett hotellrum?
David Jost: Jag är säker på att det kommer en tid då det är häftigt igen att banden som är "inne" kommer att kasta ut TV aparater genom hotellfönstren... Just nu tycker jag egentligen att det är fånigt.

Helt ärligt, vad är anledningen till allt Tokio Hotel-skrik, denna galna feber?
David Jost: Det är pga att bandet inte vill vara en del av något. Det är ovanligt. Bill är följaktligen konstig. Hans känslomässiga extrema är delar av hans stora potential.

Ett exempel?
David Jost: Han har en otrolig vilja, det hade han även när han var en liten pojke. Innan videoinspelningen av Tokio Hotel's första singel "Durch den Monsun" berättade han för mig att han ville ha bandets logga intatuerad i nacken. Jag sa till honom att det inte var en bra idé och frågade honom vad han skulle göra ifall singeln inte blev någon hit eller ifall han bråkade med sina bandkamrater och sedan skulle han ha den där loggan i nacken för alltid. Bill sa, och han var bara 14 år: "Jag har väntat på det här ögonblicket i hela mitt liv. Jag skiter fullständigt i ifall det blir en succé eller inte."

Du har också skrivit låten "I Like" från Schweiger's film "Zweiohrküken". Är det möjligt - från hårdrock till en romantisk komedi?
David Jost: Jag skrev inte låten speciellt för filmen, den hade redan blivit skrien. Det var ett sammanträffande att den skulle passa bra i filmen.

Ringsignalen på din mobil?
David Jost: Min telefon är alltid inställd på "inget ljud" och "ingen vibration". En vän till mig sa en gång att två människor av min sort aldrig skulle kunna nå varandra... Men jag hatar ringsignaler - Jag ringer alltid bara tillbaka. Eller inte.

Rockar du med Coca Cola eller Irish Coffee?
David Jost: Te, kaffe. Ofta inga drinkar.

Vad är anledningen till att du skrev Tokio Hotel låtar i Los Angeles?
David Jost: Eftersom det är där jag kan slappna av bäst och äntligen slå bort det inre "tanke-ljudet".

Hur låter det inre "tanke-ljudet"?
David Jost: Brrrrnzzzztrrrüüüüüükrtsch!