Kaulitz and the Gs

---

(Del 1)

Bakom scenen
Som en journalis på ONE's redaktör, träffar jag ofta fans som frågar mig hur deras favoritkändisar är privat, lång från kamerorna eller konserter. En av de frågor jag får ofta är "hur är Tokio Hotel privat?" och några som "är de lika trevliga som de ser ut? Har de förändrats sedan i början av deras karriär? Får de bestämma fritt vad de vill göra? Måste de lyda deras producenters oder? Har de flickvänner?" och så mycket mer. 

Självklart, är inte jag en medlem i bandet och jag har inte heller vuxit upp tillsammans med dem så det är svårt ibland för mig att svara på dessa frågor och speciellt ifall det innehåller något privat i deras liv. Med det sagt, efter att ha träffat Tokio Hotel ett par tusen gånger på mindre än ett år, lär jag känna dem ganska bra och jag vet lite mer om dem personligen samt hur de agerar bakom kamerorna. 

Därför, ska jag försöka göra så att ni kan leva genom några av mina möte med bandet så att ni kan få en glimt om vad som händer när kameran är avstängd.  

Början
Min första träff med bandet var i Juli 2006. Vid den tidpunkten var Tokio Hotel inte så kända i Frankrike ännu. Men, vidare till deras ankomst till Frankrike i Juni, hade ONE publicerat en liten artikel om bandet som de verkligen hade uppskattat för att det var en av de första i Frankrike. Tack vare den artikeln, fick vi en rätt så officiell inbjudan här på redaktörkontoret att åka och se bandet i Tyskland under en festival.

På morgonen den 7e Juli, flög jag till Düsseldorf där bandet skulle spela framför 20 000 fans. Det var sommar, soligt, hett och Frankrike hade precis kommit vidare i final i Fotbolls VM vilket var i Tyskland... Så fort landade, träffa jag Saki. Vid denna tidpunkt visste jag inte att denna tungviktare var den officiella livvakten till bandet och jag var långt ifrån att tro att jag skulle få se honom varje gång jag hade en intervju eller en fotografering med bandet.

Denna dag, ledde Saki (vars jobb består av att hålla ett öga på fans som närmar sig bandet) mig genom backstage rummet i killarnas omklädningsrum. Saker händer på ett väldigt enkelt sätt, inget speciellt protokoll och efter endast några minuter som jag kom in, var jag redan i mitten av den stora Tokio Hotel familjen. En familj som innehåller runt 10 personer: manager, press agent, sminkös, stylist, livvakter, översättare och självklart teknikerna till konserten. 

Heja Frankrike!
Jag minns väldigt klart den första gången då jag gick in till backstagerummet. Under ett litet rum täckt av buskar för att hålla dem borta från solen, satt Bill, Tom, Gustav och Georg i korgsolar. Det första jag lade märke till var sportbladet som Gustav läste. Dagen innan hade Tyskland blivit slagna av Italien i fotbolls VM semifinal och det verkade som att det hade påverkat Gustav. När han såg mig kommandes, stod han upp, skakade min hand hårt och sade: "Du är fransk, va?" Jag svarade ja och till min stora förvåning, gav Gustav mig en kram och sade: "Tyskland blev precis utslagna av Italien så jag hoppas verkligen att de italienska laget kommer vinna finalen. Heja Frankrike!" Så jag förväntade mig att prata om musik och jag hamnade i fotbollssnack och hur många mål Zizou (Zidane) kunde göra!

Och i backstagerummet av denna enorma konsertarena, verkade fotboll ha en stor roll, så mycket att på bara några minuter och även med den hemska Juli hettan, spelades det ett litet fotbollsspel. Ett helt vänligt spel: Tyskland VS Frankrike där jag var tvungen att försvara vårat land mot Gustav och Tom spelade för Tysklad. Jag tror att detta spel skapade ett speciellt band mellan oss och de bandet varade varje gång vi såg varandra i Paris.

På denna dag, efter spelet som slutade med inga vinnare alls, tillät Bill, Tom, Gustav och Georg mig att följa med dem genom deras ritual innan konserten. Först, var det lite träning i omklädningsrummena. Och denna gång pratar jag inte om fotboll utan riktig musik. Innan konserten brukar Tom och Georg öva på deras instrument så de kan göra det perfekt på scenen sedan. Denna lilla träning var en sann privat minikonsert. Helt akoustisk och det fick mig att inse det om ryktena jag hade läst på internet, att 'Tokio Hotel var sanna musiker och deras berättelse har inget att göra med något pojkband'.

Lite senare samma dag, frågade Bill mig ifall jag ville ta något att äta med honom från Staff buffén. Och jag lade märke till att han inte åt så mycket. Så jag frågade honom: "blir du inte ens lite hungrig när du väl står på scenen?" och han svarade: "det finns alltid mycket mat i våra rum men jag försöker att inte äta så mycket. Det har inget att göra med något speciellt diet eller så, det handlar om matsmältning. Så ifall jag äter mycket skräpmat innan en konsert, känner jag mig tung och sömning och jag har inte samma energi på scenen. Jag måste hitta den rätta balansen..."

Efter det, tog vi några bilder på bandet backstage sedan insolerade sig Bill, Tom, Georg och Gustav några minuter innan konserten. Jag fick nöjet att gå med dem direkt till den stora scenen och önskade dem lycka till och sedan gjorde de sin stora entre... Jag träffade tyvärr dem inte efter konserten för att mitt flyg var tidigt men jag har alltid behållt just denna lilla resa till Tyskland som ett väldigt trevligt minne.

(Del 2)

Den andra träffen som jag nu vill berätta om var den 12e Mars 2007 på ett lyxigt hotell i Paris. Självklart mellan första gången och denna gång, träffade jag bandet flera gånger för intervjuer och fotograferingar... Att jag väljer just denna tidpunkt, är för att jag känner att flera saker har förändrats sedan mitt första möte med killarna 8 månader tidigre. Nu, har Tokio Hotel blivit ett sant fenomen. Alla tidningar vill prata med dem, intervjua dem och tiden då jag var den enda franska journalisten som hade kontakt med bandet verkar så långt borta. Från fansens sida, ni kan också se att några saker har ändrats. 6 månader tidigare väntade bara runt 10 fans utanför deras hotell och nu är det runt 100 som kommer och trycker. Medan jag korsade alla människor med min kamera, undrade jag att trots alla dessa förändringar, ifall jag kunde hitta tillbaka till Bill, Tom, Gustav och Georg precis som jag hade lämnat dem förra gången. 
 
Kommer de fortfarande vara lika enthusiastika, glada, tillgängliga och professionella? Eller skulle de börja agera som divor, utråkade. Skulle de fortfarande ta intervjuer och fotograferingar med samma bra humör de alltid haft? Jag tog reda på det.

ONE var den enda tidningen som blev tillåten att fotografera denna dag och tiden var räknad, prick. En halvtimme, inte en sekund mer. En väldigt kort tid på grund av det väldigt väldigt pressade schema bandet har. Bill, Gustav, Tom och Georg väntade runt 18.00 på Grand Journal där de skulle ta emot sitt första franska Guld Pris...Precis när jag klev in i rummet, tog Saki ännu en gång hand om mig. Trots att han log och var trevlig, förstod jag denna gång att det var ett riktigt schema att respektera och att vi inte kunde spela fotboll tillsammans. Saki ledde mig genom hotellet till ett stort rum som var bokat för fotograferingen.

Medan jag höll på att plocka upp min utrustning till fotograferingen, anlädde Bill, Tom, Gustav och Georg. De välkomnade mig varmt och sade att de var glada att träffa mig igen. När jag satt ihop min utrustning frågade jag dem hur de hade det under denna Paris-resa. Bill sade: "Även om vi är lite stressade, är vi jätte glada att få vara här. Ända sen vi kom hit, har vi träffat massor med nya journalister. Vi har även haft en radiointervju och ikväll kommer vi vara på TV, ett liveprogram. Helt ärligt, så hade vi inte kunnat tro att Frankrike skulle välkomna oss så härligt. För bara ett par månader sedan, var vi inte kända alls och idag när jag ser alla dessa fans utanför hotellet, blir jag riktigt glad. Trots att alla promotions dagar är utmattande, är det ett nöje att få vara i Paris." Bill verkade ärlig. Trots att jag tvivlar på att han ska säga att han tycker det är äckligt att vara här, känner jag att han är väldigt glad med den franska publikens bekräftelse vilket jag vet, är väldigt beydelsefullt för honom. Och vetskapen att Tokio Hotel's musik korsar gränserna är en stort belöning till honom.

Ett triumferande slut
Det är under fotograferingen som jag förstod att bandet inte hade förändrats. I 25 minuter gjorde, Bill, Gustav, Tom och Georg, i sin egna stil, poser igen och igen med talang och professionellism. Det är någonting som jag kanske aldrig har pratat om men jag blir alltid lika imponerad över hur hur bekväma dessa fyra killar är framför kameran. Ofta säger jag till mig själv att de kunde vara med i en film.

Under fotograferingar, är Bill ofta väldigt fokuserad, han poserar väldigt elegant och verkar har perfekt kontroll på sin kropp och sin image. Tom är mer åt hållet då han låter sig själv vara. Även om han inte är helt seriös under själva fotograferingen, mellan varje posering pratar han, frågar mig ifall bilden ser bra ut. Han gör till och med narr av mig när jag måste flytta på mig och ställa mig i konstiga ställningar för att få den bästa vinkeln. Tom gillar också att reta sina vänner. Ett exempel är ifall jag fotogragerar Gustav själv, så försöker Tom alltid få honom att skratta. Han står oftast bakom mig, slänger med sina armar åt varje håll och ibland skriker han något i stilen som "Slappna av, Miss Universe! Det kommer bli bra." Det stämmer att Gustav är minst bekväm framför kameran av de fyra. Det är säkert på grund av hans blyghet. Det är just det jag uppskattar med honom, jag är glad att se det även med tiden och framgången, att Gustav inte förändrades precis som Georg, Bill och Tom som uppenbarligen inte har förändrats sedan vårat första möte.

I slutet, medan jag var förväntansfull att få träffa dem igen, förstod jag att saken var inte förändringen i bandet utan pressen runt omkring dem. Från och med nu, behöver de en hel armé full med livvakter som finns där för varje steg de tar, en speciell bil med mörka rutor och en chaufför. Dessa är inga krav från bandet utan från produceterna som inte vill ta den minsta lilla risk.

Senare på eftermiddagen, efter att vi var klara med fotograferingen, går jag och killarna till hallen på hotellet. De måste lämna Hyatt för att åka till Grand Journal's studio. Men denna enkla resa har nu blivit ett sant äventyr. Utanför, har fans stått väntandes i timmar och hoppas på en enda sak: att kyssa, ta en bild eller få en autograf från bandet. Innanför, står Bill, Tom, Gustav och Georg, bredvid Saki som förklarar hur de ska ta sig ut så det blir lättare för dem. Jag känner en viss spänning, som om bandet var på väg att gå ut på en arena. Bill verkar spänd och vänder sig mot Tom: "Det är galet med folk där ute! Det är nästan läskigt. Vi kommer bli tvunga att gå så fort vi bara kan igen. Och det är synd för att vi kan aldrig stanna länge med fansen."

Sittandes i hallen, vittnar jag utgången för bandet, imponerad av massan som killarna har skapat. Fansen skriker, gråter och en del svimmar nästan på andra sidan gatan. Ingen tvekan om att Tokio Hotel är ett av de mest uppskattade banden i Frankrike, inte de mest. Tyskland må inte ha de bästa fotbollslandslaget i hela världen men de äger utan tvekan ett av de bästa rockbanden. Och mellan oss, är det redan för mycket...

---

Svensk översättning av mig Elina, ge creds ifall ni använder detta.