De Stern #5/2007



Fenomenet Tokio Hotel
På resa med Tysklands mest framgångsrika band. Deras historia, deras planer - exklusiva bilder.

¤ Scan 1 och 2.

Pop-undret från landet
Hysteriska tonårs fans, list succér och utsålda arenor. Fyra killar från Magdebirg är Tysklands mest framgångsrika band. Nu ska de även erövra den internationella marknaden - och de kan till och med lyckas.

Bilden på Bill
- Kär i Billy: Tokio Hotel sångaren Bill Kaulitz kommer nära fansen i Moskva.

¤ Scan 3 och 4.

De gillar att äta snabbmat allra bäst. Idag är det hotelletkökets tur.

Bilden på Bill:
- Lunchpaus med en servitris: Sångaren Bill Kaulitz tittar skeptiskt på varmrätt.

¤ Scan 5 och 6.

Bilden på Georg:
- Moskva utsikt: Basisten Georg har en tyst minut på hotellrummet. Utsikten visar gården, framför hotellet står skrikande fans.
Bilden på Tokio Hotel:
- Precis som en liten version av Michael Jackson: Bill Kaulitz [höger], bredvid honom står hans tvillingbror Tom och basisten Georg.
Bilden på Gordon:
- Gordon Trümper är Bill och Toms styvpappa. Här står han framför hans musikskola där hans söner brukade ha sin första replokal.

Bill har designat sina egna kläder sedan han var 11 år gammal

Bilden på Bill:
- Livet under resorna och ur en resväska: Bill Kaulitz på sitt hotellrum i Moskva.

¤ Scan 7 och 8.

Deras musik? Nirvana för tonåringar, soundtrack till puberteten.

Bilden:
- Uppradad för pressen: Tokio Hotel under en intervju med MTV Ryssland.

¤ Scan 9.

Bilden på Bill live:
- Bill Kaulitz på scenen i Moskva. Nyligen rapporterade rysk TV att intressed av tyska som ett utländskt språk har ökat tack vare Tokio Hotel.
Bilden på Bill i flygplanet:
- En ovanlig osminkad syn: Bill dagdrömmer på planet på väg till Moskva.

Det är en sen kväll på fyr-stjärniga restaurangen "The Park" i Moskva. Vasar med vita liljor står på borden, bredvid varje tallrik ligger fyra gafflar, fyra knivar och tre skedar. Längst bak, vid ett långt bort med många vita ljus, sitter Bill Kaulitz, en gänglig kille på 17 år. Hans ögon är målade med eyeliner för att få en fantastisk storlek, hans svarta hår är bakåtkammat till spretande spikar som står åt alla håll. Bredvid honom sitter hans tvillingbror Tom, som har en röd baseball keps som täcker hans ansikte. Hans blonda dreads hänger över hans axlar som ormar. Mittemot honom sitter en hopkuren långhårig tonåring, Georg Listing [19], han lägger håret bakom öronen hela tiden. Bredvid honom sitter Gistav Schäfer [18], en bastant blondin som nervöst trummar på bordet med besticken. Killarna, alla från en by strax utanför Magdeburg, beter sig som om deras föräldrar har tagit dem till en fin restaurang. Och nu vill få det överstökat så fort som möjligt. De känner sig inte hemma när.

Två servitörer försöker att inte märka de fyra. Men de lyckades inte. De tittar på varandra och flinar. En drar fingrarna genom håret, den andra håller handen framför munnen och försöker att inte skratta. De har ingen aning att de fyra gästerna, som knappt kunde hålla sig vakna, är Tysklands mest framgångsrika popstjärnor. Kanske skulle de ha vetat om det ifall de hade små döttrar. Inte bara i Berlin och i Paris utan också i Moskva är flickor mellan 6 och 13 år galna i Tokio Hotel.

Sedan tidig morgon har omkring 300 ryska tonåringar skrikit "Biiill", "Toohm", "Gusstaw" eller "Georrch" i det kalla vädret tills deras ansikten blivit röda utanför hotellet. Tjejer som har rest med tåg i två timmar bara för att komma hit. Tjejer som skolkar för första gången. Tjejer som läser tysk-ryska lexikon med sina vänner på eftermiddagarna. Nadia [13] övar "Ichh liehbe dichh" [Ih lohve youu] för säkerhets skull. På kvällen rapporterade rysk TV att intresset för det utländska språket tyska har ökat enormt bland tonåringarna sedan Tokio Hotels framgång har nått landet.

¤ Scan 10.

"Lämna Tyskland!", skrek fansen på konserten i Moskva.

Bilden på fansen:
- Kreativitet: En rysk tjej visar en hemgjord Bill-docka för sin idol.

¤ Scan 11.

"Det är skitkul att få spela framför 20.000 tjejer."

Bilden på Devilish live:
- Rockar loss i en kjol: Bill och Tokio Hotel på en tävling i Magdeburg år 2003, då de fortfarande kallade sig "Devilish".
Bilden på Devilish:
- Reppaus: Bill (andra från vänster) och hans band ute på bakgården där deras första replokal var sommaren 2003.

Man kan inte höra fansen inomhus. De stora fönstrena i restaurangen är ljudinsolerade och hotellpianisten ger sitt bästa för att få de övriga gästerna att somna med en låt av Schubert vid denna sena tid på kvällen. Bill Kaulitz gäspar, hans tvillingbror Tom gör små figurer med sin gaffel på bordsduken. "Det här är inte våran typ av värld, så mycket lyx", säger Gustav. Vet han hur mycket ett hotellrum här kostar? Han skakar på huvudet. 400 Euro. "Det är väldigt mycket", säger han och tittar blygt ner på sin tomma tallrik.

Till alla som tills nu trodde att Tokio Hotel var ett barnband med roliga frisyrer som min dotter diggar - nej, killarna är inte bara ett fenomen från Flensburg till Freising. De är också ett fenomen till unga polska flickor. Till österrikiska, schweiziska, holländska, ryska och franska flickor. Förra året hamnade till och med debut albumet "Schrei" på de franska listorna med plats 19. Samtidigt sålde bandet 50.000 CDs där. Ett tyskspråkigt album av fyra unga östtyskar som är framgångsrika i landet av "chanson" - det är nästan nära ett litet mirakel.

Tokio Hotel har redan sålt mer än 1.5 miljoner CDs totalt. Det är en sensationell succé med jämförelse med grupper som Silbermond och Juli som har sålt likande mängd. Men, bandet tjänar inte de stora pengarna endast med CD försäljningar längre utan i konserthallar och Tokio Hotel är bland de marknadsledande där. Tidigare var en turné tänkbart för att vara en PR-kampanj för en CD. Nu mera, med gratis musik på internet och piratkopior, är det tvärtom. Ofta är en CD endast anledningen för en ny turné när miljonerna har kammats hem. Tokio Hotel sålde 350.000 biljetter med ett standardpris på 24 Euro på deras senaste turné. "Det var den mest framgångsrika turné i våran firmas historia", säger Alex Richter från Four Artists, Tokio Hotels konsertarrangörer.

När Tokio Hotel bildades för två år sedan, var medlemmarna mellan 15 och 18 år gamla. De var perfekta för en målgrupp som redan hade ett inflytande på topplistorna och biljettförsäljningen sedan länge: 6-13 åringa flickor. Med kommersiell efterhand är denna åldersgrupp så intressant eftersom de unga fortfarande är öppna och man kan nå dem som en enhet, alltså innan de börjar dela in sig i Rock, Hiphop, Reggae, Pop eller Techno-fans. Ett band som Tokio Hotel kombinerar trenderna perfekt: bandets namn och sångaren Bills utseende påminner om japansk managa-serier, gitarristen Toms dreads och kläder följer med det amerikanska "street wear". Basisten Georg Listing liknar brittiska poppers med sidbena i håret som visar att han gillar att lyssna på sig själv. Och trummisen Gustav som är den jordnära killen, inga krusiduller, ingen utklädnad.

Deras musik: Tysk, framtoning rock. Det är främst deras hymn-liknande refränger av låtarna som lyfter bort fansen av Tokio Hotel, lika fångande som fotbollssupportrar sjunger i ett stadium. De flesta delar av bandet är ordnade som musikaliska jordbävningar: Det börjar lugnt, ballad-liknande. Medan Bill Kaulitz sjunger i en klar, sorglig röst som låter lite som en ung Nena börjar rockgitarrer höras i bakrunden som sedan röstvis förstår den vackra ballad-konstruktionen lagom dags för refrängen. Nirvana för tonåringar. Soundtrack för puberteten. En marknadsnisch.

¤ Scan 12.

Bilden på Devilish:
- Först poserande för en kamera på en basketplan i Magdeburg. Då var Bill fortfarande den minsta, nu mera böjer han sig över de andra med sina 183cm.

Självklart får hysterin kring Tokio Hotel managerna att drömma. Vad som funkar så bra på tyska är tänkt att byggas ut nu. Enligt planer hos deras skivbolag Universal är det tänkt att de fyra killarna från Magdeburg ska bli världsstjärnor nu. Förmodligen kommer bandets första engelska CD att släppas i England och Amerika i maj, i Usa på den framgångsrika Interscope som har bland annat Eminem och Gwen Stefani signerat hos sig. Konserten i Moskva är en del av testserien "Tokio Hotel International". Bill Kaulitz är tänkt att entusiasmera de ryska tonåringarna med texter som "Schrei! Bis du du selbst bist" och "Leb die Sekunde" på scenen, som tidigare var en skridskohall, för första gången imorgon.

Nu har Bill Kaulitz fortfarande andra problem. Lax i salt skorpa? Anka i dill créme? Kräftsoppa? Han tittar sorgsen på menyn. "Jag vill ha pizza", säger han sen med en tyst röst till personalen. Han säger det inte på ett krävande sätt som ett bortskämt barn, han säger det försiktigt och artigt som om han bara ville se ifall det var möjligt. "Visst, det kan du få, Bill", säger etiketten handledaren och ler mjukt. Bordet städas och livvakten Saki skickas ut. Han är på jakt efter Pizza Hut i Moskva.

Grovt uttryck, detta är två saker som Bill Kaulitz älskar mer än allt annat: snabbmat och att göra musik. Snabbmat är vad han lever på och att göra musik är hans jobb. "För mig är det skitkul att spela framför 20.000 tjejer och att göra något med dem." "Att göra något?" "Ja, att spela med dem, få igång dem, få dem att skratta, få dem att gråta, att skapa känslor", säger han väldigt professionellt och på samma gång låtar hans om en kille som precis har bytt sitt spelrum mot konsertscenen.

Under de kommande dagarna släpps Tokio Hotels nya singel "Übers Ende der Welt" och andra albumet "Zimmer 483" följer i februari. Ännu en gång är det på tyska, ännu en gång handlar låtarna om kärlek, ilska och världströtthet och ännu en gång är det ganska dystert. Gothic-barn, mörka flerfärgade: deras nya låtar låter såhär: "Achtung, fertig, los und lauf/Vor uns bricht der Himmel auf/Wir schaffen es zusammen/Übers Ende dieser Welt/Die hinter uns zerfällt."

¤ Scan 13.

Bilden på Bill: 
- Det första TV framträdandet: År 2003 deltog Bill på Sat1's uttagningsprogram "Star Show" - och åkte ut i slutet.
Bilden på Bill och Thomas Gottschalk:
- Han kunde vara hans morfar: Thomas Gottschalk och Bill Kaulitz på "Wetten, dass..?" förra lördagen.
Bilden på David Bowie:
- Stil förebilden: En av Bill Kaulitz stora idoler är popstjärnan och skådespelaren David Bowie.

Det verkar som om Tokio Hotel skulle markera slutet på Happy-Hippo-barn-pop musik, Hartz IV, jobbångest, skolvåld, högern radikalism, problemfamiljer - allt det är en del av deras generations dagliga liv, de har aldrig upplevt de mysiga lätta åren av välstånd. Tokio Hotel sjunger om dramat av en skillsmässa från ett barns synsätt i "Gegen meinen Willen": "Ihr guckt euch nicht mehr an/Und ohr glaubt, ich merk das nicht". ["Mot min vilja": "Ni tittar inte på varandra längre/Och ni tror att jag inte märker det"] Sådana rader är något som fans kan relatera med. "Vi kan bara skriva om saker som berör oss", säger Bill. "Allt annat skulle fejkat." Han vet vad han pratar om där. Hans föräldrar skildes när han fortfarande var ett barn.

Den som lyssnar på sättet Bill Kaulitz pratar om musik, konserter, låtskrivande, kan få det svårt att tro att den killen hoppade av skolan efter årkurs 9. Han är ett proffs - en stjärna. Och han är den största anledningen till den fantastiska succén hans band har. Allting började år 2003. Efter att en 13 årig Bill Kaulitz uppträdde på Sat1-programmet "Star Search" åkte producentern Peter Hoffmann till Magdeburg för att se Kaulitz och hans band spela på en liten klubb. Även då använde han smink med en mix av vampyr och pixie. "David Bowie kan kanske få skulden för det", säger han, "Jag har tittat på hans film "Labyrinth" om och om igen och beundrade honom." I den filmen spelar Bowie Goblin King med en bakåtkammad rufsman.

Han har sprungit omkring i den klädseln sedan en Halloween fest när han var 11 år. Då existerade bandet redan med samma medlemmar. Bill som sångare, hans tvillingbror Tom som gittarist, Gustav på trummor och Georg på bas. De kallade sig själva Devilish och hade enkla, rocklåtar som "Grauer Alltag" ("Grått vardagsliv") - ("Keine Arbeit und Gewalt/So wird hier keiner von uns alt/Politiker fühlen sich ganz schlau/und trotzdem bleibt der Alltag grau" - "Inget hårt arbete och våld/Ingen av oss kommer bli så gamla/politiker känns väldigt smarta/ändå är vardagslivet grått"). Perfekt rått material, ansåg Hoffmann. Det här var inte ett provspelade gäng av tonåringar, utan ett äkta ungt band. Hoffmann tog med sig producenterna Pat Benzner, David Jost och Dave Roth. Tillsammans jobbade de med de fyra killarna i studio i två år; de hade fått musik -och sånglektioner samt ett nytt namn. Devilish blev Tokio Hotel. Det lät bra för killarna och dessutom "måste det vara en grym stad", säger Bill, "trots att vi aldrig har varit där."

Alex Gernandt, biträdande redaktör för "Bravo", var en av de första som fick kolla in bandet. Gernandt - huva, utbildare, 41 år gammal - pratar om "fascination" och "otroligt visuellt utseende" när han blev frågad vad som gör Tokio Hotel speciella. Och när han pratade om det första mötet med bandet blir han nästan poetisk. "Det var en regning dag i maj år 2005. Det var när vi åkte iväg för att lyssna på killarna från Magdeburg - och jag blev omedelbart förtjust."

För Gernandt stod det klart: Det är rätt produkt för tillfället. Band som Juli eller Silbermond hade precis fyllt poprock som lämpar sig för tonårsrum igen - och Tokio Hotels singel "Durch den Monsun" var något som den "Perfekte Welle" ("Perfekta vågen") för generationen 10 år och uppåt. Och därför valde "Bravo" att visa "Believe", som betyder "Denglish" i musikindustrin: här är någon att stötta en handling, någon som tror på en grupp. Med "Bravo" för att ge ett första stöd kan inte mycket gå fel längre: innan den enda första tidningen rapporterat om "Tysklands nya superband", rörde det upp nyfikenhet och deras syn på nykomlingarnas markadspotential. Resultat: 60 emails.

Självklart bygger deras engagemang för Tokio Hotel även på en påtagligt kommersiell bakgrund. Ingen annan tidning är lika bestämda på fräscha nya tonårsstjärnor som "Bravo". Tack vare ett flertal Tokio Hotel omslag ökade deras omsättning med hela 12.2 % under första kvartalet förra året. Den internationella karriären kommer bli nästa stora rubrik för tidningen. När de fyra killarna fick frågan om internationella planer blev de ganska tysta. "Vi vill inte precis skrika från hustak", säger basisten Georg. Är de rädda för ett misslyckande? "Nah, vi har egentligen inget att förlora, vi har redan uppnått mer än vad vi någonsin hade kunnat önskat", försäkrar Bill. Sant. Westernhagen, Grönemeyer, Maffay, alla de sotra tyska rockarna fick spela sin väg upp framför en liten publik i flera år. Tokio Hotel, å andra sidan, inleddes med i blixt. Redan har de fyllt arenor med 18.000 personer.

¤ Scan 14.

Bill och Tom stod redan ut med dera kläder när de var barn

Bilden på tvillingarnas hus:
- Tvillingarna Kaulitz växte upp i denna låga byggnad som kaliumgruvdrift pumpar i Loitsche nära Magdeburg.

Det är andra kvällen i Moskva. Bill, Tom, Gustav och Georg sitter runt ett plastbord i sitt backstagerum. Det står några gumminallar, några burkar Red Bull och en skål med frukt på det. Speglarna på väggen är krokiga. Det finns inga fönster. Inte mycket popstjärne-glamor. Men, så snart som dörren öppnas lite grann så kan man redan höra skrik från hallen: 6.000 ryska tjejer. Några skriker: "Bill, lämna Tyskland!"

"Vad ska jag säga som hälsning?", frågar han och springer nervöst omrking med hans rufsiga hår. "Säg "Dobryj wetscher". Det betyder "God kväll" på ryska", säger Gustav som hade ryska i skolan för några år sedan. "Dobryi, vad? Jag kommer glömma bort det. Jag kommer glömma bort det när jag väl står på scenen." Plötsligt verkar Bill liten och nervös. Hans händer skakar lite när han öppnar en flaska vatten. Nu är han borta i dagdrömmandet, går knappt att nå. Pressdamen skickar ut oss från backstagerummet. 30 minuter kvar till spelningen.

När konserten börjar är Bill som förtrollad. Avslappnad står han bakom den svarta gardinen, jongulerar mikrofonen från hand till hand, flinar, tar djupa andetag, står på plats som en löpare väntar på startsignalen. Bandet spelar första noterna. Tusentals tjejer har sina ögon klistrade på scenen. Vart är Bill? Helt plötsligt kommer han fram, står vid rampljuset, kastar sin arm upp i luften och ett enormt skrik fyller arenan. Även som vuxen känner man omedelbart: den här killen har något speciellt. Denna energi som han smittar genom luften. Denna typ av kroppsspråk när han står i den perfekta rockposern, den sneda höften, den böjda armen, hans blick når fjärran. Han kunde ha varit sonen till Cher och David Bowie, dramatisk och väldigt gestikulerande, androgyn och glamorös. En kille från landet som bestämde sig för att bli stjärna när han var 12 år gammal, som köpte sminket på affären och klippte sina kläder i sin storlek.

Om någon skulle vilja veta vart allt detta kommer från - hamnar man i Loitsche, en by nära Magdeburg, 670 invånare, en bil registreringsskylt som börjar med OK. Det står för "Ohrekreis". "Tokio Hotel? De bor där borta", säger en granne och pekar på en enkel låg byggnad med en utsikt över ett brunt berg. Loitsche är är centrum för kaliumgruvdrift. Inte fult, bara lite blekt. Det är inte svårt att föreställa sig att någon skulle börja skriva dikter här. Eller låtar om ett grått vardagsliv.

Killarna spelade på små klubbar i Magdeburg och deltog i lokala bandtävlingar. Sedan kom telefonsamtalet från producentern, sedan enorm eufori. Men det första skivkontraktet med Sony BMG brast, så koncernen fick skära i budgeten för nykomlingarna.

¤ Scan 15.

Bilden på Bill och Herbert Grönemeyer:
- Bandet hade en konversation med Herbert Grönemeyer som var klar med årsnumret av tidningen "Tempo".
Bilden på Nena och Bill:
- Bill Kaulitz jobbade tillsammans med Nena för att dubba en ny tecknad film.

"När man ser tillbaka så var det inte så dåligt", säger Trümper. "Killarna lärde sig på en gång hur olika musikindustrier och hur tufft framgång kan vara." Och nu? Är han orolig över att de förlora tomten någon dag? "Självklart tänker vi på det. Men jag har känslan att de inte kommer förlora tomten. De är otroligt euforiska efter att ha varit på en turné. Men de kommer alltid ner snabbt också. Sen tycker de att det är härligt att allt är ganska normalt hemma", säger han. "På något sätt är det sant vad kändisar ofta säger: man kan inte förändra sig så mycket själv - det är bara ens omgivning som närmar sig en på olika sätt."

Hurvida bandet är rika än - föredrar han att inte kommentera om. Överenskommelsen mellan Tokio Hotels team av producenter och skivbolaget Universal är ett såkallat "Bandübernahmevertrag" (band köpeavtal) - som betyder att skivbolaget köper hela avslutade låtmaterial i taget och behöver inte bidra till produktionskostnaderna. Bandet själv blir en påstådd välutrustad artists överenskommelse som garanterar deras andel av alla inkonster - CD försäljningar, merchandising, turné intäkter. "Tills nu", säger en av skivmanagerna, "bandet vet bara ett sätt att skriva på sitt kontrakt: rakt upp."

David Jost, 34, är en del av producenternas team och skriver låtarna tillsammans med bandet. Han bär sneakers, läderjacka, mörka ringar under ögonen. Han fick skicka sina vänner för att leta efter en ny lägenhet till han själv i Hamburg. "För mig finns det ingen tid kvar till det. Tokio Hotel är ett livstids jobb", säger han. Han utvecklar låttexterna tillsammans med Bill Kaulitz. "Han hade redan börjat skriva låtar vid 8 års ålder", berättar Jost. "Vi lade till det mesta av det i deras låtar. Att någon redan kan beskriva sådana känslor vid den åldern gör honom till en exceptionell talang."

Jost är också lite av en band-pappa, mannen för specifika uppgifter. Han ser till att killarna inte blir galna. Tvillingarna är fortfarande minderåriga och ska egentligen göra sina läxor och plugga för sina prov emellanåt. "Det är fortfarande viktigt för oss", säger Bill, "ifall musikkarriären inte håller, vill vi fortfarande ha slutbetyg."

¤ Scan 16.

Tvillingarna Kaulitz hoppade av skolan efter årskurs 9 då de reste omkring konstant. Och ifall det hände att de var i skolan, så gick det inte att undervisade eftersom fans från hela Tyskland belägrade skolgården.

Bilden på Bills tatuering:
- Bill och hans TH-tatuering som han gjorde innan den första CDn ens släpptes.

Äppelsymbolen på Josts silver laptop är alltid belyst, han tittar sin email konstant. "Alltid kommer 400 att vara olästa", säger han. Han är med killarna när de har konsert; han följer med dem till varje fest. Han räknar med att ha märkt hur också fler och fler vuxna visar "Believe" när det gäller bandet. "Det med den där Bill", säger han, "är helt otroligt. På den senaste Echo galan till exempel: alla ville prata med honom. Andra skivbolags chefer. Jag menar, det är faktiskt en tabu med en extern artist. Men de ville ha en autograf av honom. Han var omringad av 40 personer hela tiden. Helt galet." Till och med Herbert Grönemeyers dotter som är ett Tokio Hotel fans, gav nyligen en hälsning till killarna från Magdeburg: "Först hörde jag talas om denna hype, sen ville jag veta vad det handlade om. Och då lyssnade jag på musiken. jag tänkte, att det inte var något som har kastats ihop utan det har något ämne. " Imagen av att le åt tonårsbandet har nu förändrats. Nu jobbar till och med en kändis som Nena tillsammans med Bill Kaulitz. Båda jobbar som röstskådespelare för den nya tecknade filmen "Arthur und die Minimoys".

Och hur hanterar Bill allt? "Fantastiskt bra. Men visst, det gör även så att han måste vara under ständig kontroll." Säger David Jost. Nu bor killarna tillsammans i en lägenhet i Hamburg, inspelningsstudion ligger runt hörnet. Men, de har inte riktigt slagit sig till ro där än, det höga rumstaken med parkett golv verkar lite bar. I genfäld finns övervakning vid ingången utanför dörren nu, eftersom fansen snabbt fick nys om vart killarna bor. Här bor de ut ur sina resväskor, redo att sticka när som helst; ibland är det en TV gala, en konsert, en signering som väntar på dem.

Det finns bara ett badrum i lägenheten. "Vi bråkar alltid om vem som får gå in sist eftersom det är så man kan stanna inne längst", säger Tom. De vill inte ha egna lägenheter alls, "men vi är väldigt glada ifall vi kan åka hem till våra föräldrar i Magdeburg emellanåt", säger Bill.

Stunder då Bill Kaulitz också erkänner att nedgångarna av hans berömmelse är ovanliga. Han ville och vill ha det han har nu, för mycket: obegränsad uppmärksamhet, 24/7. Endast ibland slinker det ur honom. "Jag måste förklä mig själv med en keps och solglasögon när jag ska gå och shoppa. Men, en kort shoppingtur blir till två timmars signering inklusive hundratals fotograferingar med fans. Det kan vara irriterande ibland." Han säger, efter att ha lyssnat ytterligare en gång på hans ord - och spelat tillbaks det igen: "Fansen är ganska härliga dock, de är alla fantastiska." Alla inom bandet har hittat sitt eget sätt att fly från pressen: Gustav sitter ofta i ett mörkt hotellrum efter spelningar, Georg lyfter vikter tidigt på morgonen och Tom säger: "Jag lugnar ner mig som bäst när jag kan ligga i sängen och sova i 13 timmar."

Tokio Hotel har alltid varit mer än ett band för Bill Kaulitz. För honom var det ett hjul att få sig själv till en allmän konstkaraktär. En karaktär som han hade testat på de små källarscenerna sedan år tillbaks. Bill var riktigt seriöst med det hela. Även innan deras första album hade släppts, innan någon kunde ha vetat ifall det skulle bli en succé eller inte, ringde Bill Kaulitz till David Jost en kväll: Jag kommer tatuera in Tokio Hotel loggan i min nacke, ett "T" och ett "H" ihopsatt. "Du är ju galen, sa jag till honom, ifall det här inte fungerar så kommer du ha den där i nacken för alltid!", berättar Jost för oss. Men, Bill var helt lugn. "Han sade bara: Det är jag, det är vad jag vill och det är vad jag representerar. Även om vi inte blir framgångsrika." David Jost pausar betydligt. Om allt det var filmat, skulle vi höra fioler nu.

I en viss måk motbevisar Tokio Hotels framgångshistoria en länge patentet formel i musikindustrin. Alla kan bli kändisar så länge de gör allt fullt ut. Bandet med skolkillar från Magdeburg var en oslipad diamant som man bara var tvungen att upptäcka och slipa. Hurvida det blir tillräckligt för en karriär världen över, återstår att se. Att de amerikanska tonåringarna redan känner till bandet är en enkel men effektiv metod: lägg upp lite nyheter på internet, några bilder och videor - och det sprids av sig själv. Tidningar som "Bravo" eller tyska TV program kunde aldrig ha nått ut till en utländsk publik så fort utan internet sidorna MySpace och Youtube.

Först och främst webberfarna fans som använder nätet som interaktiva kommunikationsmedia efterfrågar till syntes autentiska kändisar som kan ha sitt ursprung precis i deras egna mitt - och även som uppfyllts av de fyra killarna från den tyska landsbygden. De har rätt stil, ljud och de har varandra. Nu behöver de bara en portion av lycka till.
Engelsk översättning: THUKST. Svensk översättning av mig Elina, ge creds ifall ni använder detta.

Kommentarer
Postat av: Ulrika

I can see why!

2010-05-14 @ 00:12:00
URL: http://ulich.blogg.se/
Postat av: Elina - Bloggens Admin 8D

Haha, blir väl klar om 3 timmar eller så! XD ^_^ Nä, men är på näst sista scannen. =)

2010-05-14 @ 00:14:26
URL: http://kaulitzandthegs.blogg.se/
Postat av: Felicia

Åh..tack för att du la upp detta! ;)

2010-05-14 @ 00:25:50
Postat av: Elina - Bloggens Admin 8D

Då var den uppe, XD Tog lite längre tid för jag tog en paus och laddade upp 50 nya backstage bilder.

2010-05-14 @ 01:42:08
URL: http://kaulitzandthegs.blogg.se/
Postat av: Ida

WOw! Tack SÅ mycke för översättningen xD förståra tt de här måste ha tatt tid alltså så TACK <33 Är den svarthåriga Natalie föresten ?? xD

2010-05-14 @ 02:02:22
URL: http://blogg.se
Postat av: Elina - Bloggens Admin 8D

^ Inga problem! :) Jo, det tog lite över 2 timmar med tanke på pauserna jag tog. XD Ja, det är Natalie med svart hår 8D



Sorry om det är några misstag någonstans, fixar till det när jag orkar. :p

2010-05-14 @ 02:04:39
URL: http://kaulitzandthegs.blogg.se/
Postat av: Anonym

tack så hemskt mycket :DDD

2010-05-14 @ 03:33:19

Kommentera här/Comment here:

Ditt namn/Your name:
Kom ihåg mig/Remember me?

MSN/E-mail: (publiceras inte/not published)

URL/Your site or blog:

Kommentar/Comment:

Trackback
RSS 2.0