Kaulitz and the Gs

 

 

Bill och Tom Kaulitz är som en röd matta för de modemedvetna invånarna i Berlin, som gillar att skrolla i designbloggar på eftermiddagarna och, på senare tid, även dricka filterkaffe. Tokio Hotel är självklart inget man pratar om. Det är töntigt, lantigt. Men i vårat redaktionsteam är det fullständigt skitsnack.

 

Man behöver inte jämföra detta band med Beatles som "Der Spiegel" gjorde för att se den markabla och snabba förändringen från en tysk förort till den internationella superscenen. Deras stil är fortfarande väldigt speciell, men definitvt distinkt, inte ett resultat från en marknadsföringsstrategi. Och tillsist har denna reporter fått sätta sig ned för första gången med två så pass trevliga och reflekterande 25-åringar i ett onödigt dyrt hotellrum och pratat musik och livet. Ämnet kring bröderna Kaulitz, som bor i Los Angeles nuförtiden, är det klassiska inom popmusiken: att arbeta sig själv upp från ett gränsområde till storstaden, att få vara fri där. Det finns fortfarande glöd i den berättelsen även om den verkat uttjatad. Det är reflekterat i titeln på det nya Tokio Hotel-albumet "Kings of Suburbia", som producerades av de själva med en insats på 6 år, som visar deras humanitet till kändisskap.

 

Under en av de första höstdagarna bjöd Universal in till en intervju på hotellet Ritz Carlton i Berlin. Framför hotellet står en grupp åskådare som nyfiket och avundsjukt observerar alla som går in i lobbyn på det ny-rika möblerade hotellet. Genom oglaserade dörrar förs jag in i press-sviten. Bill och Tom sitter lugnt och stilla vid fönstret, med en utsikt på betong, atmosvären är avslappnad. En konversation om hur det var att växa upp i förorten, friheten och livet i en storstad.

 

Bill: "Vi har märkt att det inte var så i processen i vår karriär. När vi var 15 släpptes våran första singel, och den blev, tvärtemot från vad vi trodde, väldigt framgångsrik. Vi hade ingen plan då, vi blev kända över en sommar. Helt plötsligt. Vi hann bara reagera."

Tom: "I början var det fantastiskt. Men sen blir man äldre och man märker att man inte har ett liv utanför bubblan längre. Igår ville vi gå till hotellbaren och kort därefter stod 1000 utanför fönstret. Bartendern drog igen gardinerna, och då satt vi ensamma i hörnet igen, som på ett zoo. På så sätt har man inget liv längre."

 

Bill: "Sant. Självklart finns det kollegor som har det så och inte siktar någonstans längre. Vårat team blev våran familj och även våran närmaste vänskapskrets."

Tom: "Det blir ens dubbla. Som utomstående ställer man sig säkert frågan "vad har de att klaga på?" Men vårat mål är att göra musik för resten av våra liv, och man kan bara göra det sunt om man hittar en balans. Det kanske är lite som Rammstein. Halva bandet har ett normalt familjeliv i New York, de är familjepappor. Och när de åker på turné är de hårdrockare."

Bill: "Självklart provocerade jag med mitt utseende när jag var yngre. Jag gick till skolan så och hade alltid konfrontationer med andra elever och lärare. Så här i efterhand kan jag säga att jag gjorde det med flit. Känslan av frihet och självbestämmande är viktigast för mig här i livet. Jag skulle aldrig tillåta någon att säga att män inte får ha klack -eller platåskor, nagellack eller maskara. Men tillbaka till din fråga: i dag läste jag om vårat uppträdande på Wetten Dass. Det stod: "kvinnan utan bröst i en kedjeväst." Det var riktat åt mig. Självklart är det inget som stör mig, men det är ju uppenbart att mitt utseende fortfarande provocerar."

 

Tom: "Absolut."

Tom: "Inte direkt. Det var något som skedde tidigt. Vi har alltid sett annorlunda ut, redan vid 13-14 års åldern."

Bill: "Ibland skapade det problem. Då var Tom..."

Tom: [avbryter] "...raka motsatsen till ditt extrema. Jag var punkare och ganska trotsig, sprang omkring med Che Guevara-tröjor och dreadlocks..."

Bill: [avbryter] "...han var inne i sin punkar-period och jag var inne i min raveparty-neonpren-period."

Tom: "Det var även så på scen. Bill i sin neoprene, jag i min Che Guevara-tröja. Alla tänkte: "vad är det där för band?" när de såg oss, och de gör dem nog även i dag."

Tom: "Först flyttade vi från Hannover till Magdeburg och så började vi i skolan där. Redan i grundskolan klädde vi oss annorlunda. Magdeburg är en stad där folk inte är så modemedvetna, men vi klarade oss iallafall. När våra föräldrar sedan flyttade till en by blev det mer hardcore. Åtminstone i början."

Bill: "Det var helt galet. I dag tänker jag ofta tillbaka på det. Som ung och tonåring tänker man inte så mycket på det, man har ett bättre självförtroende. Nu i efterhand är jag glad att jag inte fick mitt ansikte sönderslaget konstant."

Tom: "Det var ofta väldigt nära ögat."

Tom: "Definitivt, ibland var våran låtsaspappa tvungen att..."

Bill: [avbryter] "...hämta oss med hunden och ett baseballträ. Varje morgon i bussen stirrade folk på oss som om vi var utomjordingar. Jag ville kliva av så fort som möjligt, helt klart. Det var anledningen bakom allt vi gjorde. Vi ville till storstan, gärna Berlin."

Tom: "Absolut. Vi ville inget hellre. Det var därför vi uppträdde varje helg som band. Vi ville bli kända så att vi någon dag kunde leva av vår musik."  

 

Bill: "Gällande bandet så är det Tom som nu tar hand om allt som har med musiken att göra. Om det gäller produktionen i vår egna studio i Los Angeles eller liveframträdanden. Jag bryr mig hellre om de visuella sakerna, ser över vilka intervjuer vi vill göra och med vem, vilken videoinspelning eller fotografering vi vill göra."

Tom: "I vårat privatliv skulle jag säga att jag är den ansvarsfulla och Bill är den som går mest efter magkänsla. Jag måste alltid köra Bill överallt."

Bill: "Våran gammelmorfar drog alltid undan Tom och sa: "Tom, låt inte Bill köra bilen!"

Båda: "...och ta alltid hand om pengarna!"  

Tom: "Han blev 104 år gammal och sa det till slutet. Och han hade faktiskt rätt."  

Tom: "Nej, vi kompleterar varandra."

Bill: "Men jag måste faktiskt säga att Tom är mer beroende av någon annan än jag."

Tom: "Jag tror Bill försöker få sig själv att tro på det där."

Bill: "Nej, det är sant! Alla våra vänner säger det också."

Tom: "De säger det bara för att de tycker det är roligt."

Bill: "Det är ganska gulligt. Han gör inget utan mig. Jag kan flyga till New York ensam i några dagar, men när jag landar ser jag att jag redan har 20 sms från Tom: "Och? Gick resan bra? Kan du skicka bilder? Nästa gång åker jag med dig."

Tom: "Självklart gör jag det; jag oroar mig. Han får det att låta som att jag inte kan göra något alls utan honom. Men för mig är det snarare ett storebrors-syndrom."

Bill: [skrattar] "Skitsnack!"

Tom: "Jag har alltid varit tvungen att beskydda honom när någon velat spöa honom."

Bill: "Åh, skitsnack!"

Tom: "Du måste erkänna det tillslut!"

 

Bill: "Absolut. Men Tom och jag har alltid haft en stor mun. På Universal satt vi redan på möten med skivbolaget vid 13 års åldern. När vi var 15 år styrde vi istortsett ett stort bolag. Man har advokater, skatterådgivare, managers. De allihopa är lönekostnader, så man har ett ansvar. Självklart kan det bli oerhört utmattande. Men ifall det går fel någonstans så vet jag åtminstone vems felet är."

 

Bill: "Första gången i Los Angeles tänkte vi: "grym semester!" Men för mig var det snarare en stad dit man flyttade när man är färdig med jobbet, när det enda man vill göra i livet är att slappa."   

Tom: "Så är det i Los Angeles. Man går ut, träffar vänner och vänners vänner. Det första folk berättar för en är deras framgångssaga. Det finns ingen mer "framgångsrikt motiverad" stad än Los Angeles."

Bill: "Man träffas och först jämför man Twitter-följare, Facebook-vänner, Instagram-likes. Vi satt alltid där och hoppades att ingen skulle närma sig oss."  

Tom: "Rent allmänt så säger jag alltid att staden inte har påverkat oss alls. Men självklart vaknar man upp annorlunda här. Solen skiner alltid, klarblå himmel och palmer." 

Bill: "Men Los Angeles är ingen modestad. Det stör mig verkligen. Alla springer runt i flipflops, shorts och linnen. Man måste se upp så man inte ser ut som alla andra i stan efter ett tag. New York är mer inspirerande gällande mode."

Bill: "Men det är jätteviktigt med mode. För mig går mode hand i hand med musik. Mode tillför något till alla. Jag mår faktiskt riktigt bra av att skapa en ny stil. Men det ska inte bli för uppklätt. Det är därför vi inte klär Georg och Gustav i galna kläder. Det skulle se sjukt dumt ut. Gustav skiter fullständigt i mode."

Tom: "Och det viktigaste för Georg är att hans tröja inte är för lång eftersom det blir jobbigt för honom när han lirar bas."

 

Tom: "Gällande albumet så höll vi mycket på med ljuddesign, synt och effekter. Det är faktiskt rätt häftigt hur hela processen kring producerandet av en låt går till. Vilken bastrumma och virveltrumma man ska använda. Det är väldigt spännande och förde oss samman mer. Vi är så gott som självlärda från start dock. Ingen av oss lärde sig spela instrument professionellt, ingen spelar efter noter. Jag fick gitarren när jag var 7 år och jag spelar efter öra och känsla. Jag har ofta fått känslan att en del professionella vet för mycket. All den kunskapen kan lätt bli ett hinder."

Bill: "Det är så musik blir "ute" väldigt snabbt. Det är nästan som attytiden mot tyska musiker i början av 80-talet. Trummisar som DAF's Robert Görl sa: "Självklart gick vi på musikskola och nu måste vi glömma bort allt vi lärde oss där igen."

Tom: "Ja, precis! Det blir alldeles för tekniskt annars."

Bill: "Jag hade en sångpedagog emellanåt. Men jag har alltid lagt av efter första lektionen. Det började med "på scen måste du se dig själv som en kartong". Och då står man där och tänker "va? Jag har på mig en stor jacka och springer från A till B, jag behöver inte se mig själv som en jävla..."

Båda: "...kartong!"

 

Bill: "Ja. Folk gjorde det mycket förut, men det måste sluta. Annars blir vi alla robotar och allt skulle bli så fejkat."

Tom: "Folk tycker ofta det är motsägelsefullt när vi säger det eftersom albumet är så elektroniskt. Men det är inte enklare att spela gitarr än en synt. En gitarr är inte heller mer "naturlig" än en synt."  

 

Bill: "Vi är mer avslappnade i dag, det är liksom det fjärde albumet."

Tom: "För oss är det snarare summeringen av listplaceringarna som räknas. Det är viktigare för mig att jobba med detta album länge. Det har tagit all vår energi. Därför vill jag dra nytta av det så länge som möjligt."

---

Engelsk översättning: Herzblut @ THInfo. Svensk översättning av mig, Elina. Ge creds ifall ni använder detta.