Kaulitz and the Gs

 

 

 

Bill: "Och hur var det?"

Bill: "Jag har hört att en del går dit kl 09:00. Går man inte upp då, normalt sätt? Började du dricka då redan?"

Bill: "Okej! Så du gick dit kl 07:00 på morgonen och stannade där till tisdag?"

Bill: "Jag har bara hört att det är en grym klubb och att folk från hela Europa åker till Tyskland bara för att festa där. I Usa, speciellt i Los Angeles, finns det inget ställe där man kan festa på en klubb 24/7."

Bill: "01:45 brukar man få gå ut."

Tom: "Klockan 02:00 - på klockslaget - tar de drinkarna ur handen på dig."

Bill: "Och så tänder de lamporna. Inga undantag. Det är väldigt tråkigt. Men är det svårt att komma in där?"

Bill: "Finns det mörkrum? Då vill jag verkligen gå dit nån gång!" *skrattar*

Georg: "Jag skulle nog kolla in det."

Gustav: "Definitivt mörkrummen. Det var det som gjorde det."

Bill: "Jag tror att mörkrummen skulle vara er grej."

Tom: "Då skulle de äntligen få något."

 

Tom: "Det handlade inte så mycket om Los Angeles som stad. Situationen var alltid olidlig för oss. Tippen på isberget var när några bröt sig in i vårat hus."  

Tom: "Det stod omkring 50 personer utanför vårat hus varje dag. Det var säkert någon av dem. När de bröt sig in och tog vårat sista 600m² av privatliv med sig, sa vi att vi var tvungna att flytta. Vi kände några i Los Angeles, så vi packade våra saker och stack."

Bill: "Vi såg inte ens huset vi skulle flytta till förrän vi väl stod där. Vi reste oss bara och åkte."

Tom: "Den där glamorösa bilden av Hollywood de flesta har av Los Angeles var faktiskt inte anledningen till varför vi valde att flytta dit. Vi ville försvinna ett tag. Det var det vi gjorde när vi flyttade till ett hus som låg i utkanten av Los Angeles. Vi ville inte gå på röda mattan eller gå på kändisfester. Vi ville helt enkelt inte göra någonting och försökte gömma oss."

 

Tom: "Helt otroligt!"

Bill: "Det var som en dröm. Det var svårt att vänja sig vid det i början. Man såg sig omkring, man kollade ifall någon stod utanför ens hus. I Los Angeles kan vi gå ut och boka bord i vårat egna namn till och med. När vi checkar in någonstans här, i Tyskland, måste vi gå under påhittade namn för att se till att ingen får reda på det. Inget gott väntar oss när vi stannar på ett ställe alldeles för länge. Det är därför vi alltid är på språng."

Georg: "Vi kan avslöja hans påhittade namn här: det är Vivian Schmitt!" *alla skrattar*

Bill: "Sant, då skulle ju folk VERKLIGEN stå utanför dörren."

Tom: "Med en strap-on." (en sexleksak)

 

Bill: "Precis. Vi gick ut och festade mycket. Jag fick också upplevda det för första gången, att gå ut på nattklubbar utan vakter. Här funkar det så att man får ett reserverat bord i VIP-hörnan där man separeras från alla andra med ett rött snöre. Sen sitter man bara där som djur på zoo, och massa folk tar bilder på en. Det är inte alls kul. Man inte sitta där och ha kul med vänner."

Tom: "Vi väljer också klubbar efter deras rökrum. Jag älskar att vara där och prata med folk."

Bill: "I Los Angeles berättar folk alltid vad de jobbar med och hur fantastiska de är. Tom och jag brukar ofta inte säga något, vilket är anledningen till att de tycker att vi är konstiga. När jag är någonstans ensam så ljuger jag barar - jag säger att jag är student. För inte så länge sen frågade någon mig vad jag jobbade med och jag svarade att jag utbildade mig till fotograf. Då sa han: "Seriöst? Jag är också fotograf!", och då tänkte jag: "Shit!" Då började han fråga mig vilken min favoritkamera var."

Tom: "Sa du att din favoritkamera var kameran på iPhone?"

Bill: *skrattar* "Jag frågar mig själv vad som är realistiskt, vad de skulle tro på."

Tom: "Jag säger alltid att jag är en tjeckisk porrstjärna."

Tom: "Nej, jag visar dem bara min "grej" så nöjer de sig."

 

Bill: "Absolut. Nästa gång borde vi säga något som vi har erfarenhet av att göra. Ibland säger vi bara att vi har rika föräldrar, men de tror oss aldrig."

 

Bill: "Jag tror det viktigaste är att hitta en balans mellan Tokio Hotel hypen och vårat privatliv. Förr levde vi i en bubbla. Man blir ganska deprimerad efter ett tag. Tillslut kommer man till en punkt då man inte bryr sig om vilken stad man är i eller vilket pris man vinner. Man vet inte ens vad TV-programmet heter som man uppträder på. För att kunna uppskatta det igen måste man ha ett ställe att fly till. Vårat mål just nu är att behålla ett sånt ställe i Los Angeles, som vi har nu."

 

Tom: "Självklart - vi har varit på flera festivaler och i början av producerigen av albumet lyssnar man på mycket musik. Just nu lyssnar jag på mycket från Chet Faker. Jag gillar verkligen hans nya musikvideo också, trots att den är så enkel. Hur gjorde dem den? De åkte aldrig runt och spelade in den - filmandet är alldeles för lugnt för det. Det är genialt."

 

Tom: "Vi vill att folk ska ta vårat nya album neutralt och helt enkelt bara lyssna på låtarna. Jag gillar välskapad musik. Så fort jag hör en låt som jag gillar tänker jag "det är bra låtskrivning + producerat!". Jag bryr mig inte vem som har gjort det eller vart det kommer ifrån. Det är vad man önskar som artist också. Därför tog vi en paus, för att vi ville komma tillbaka med musik som folk kunde prata om och inte bara prata om vårat privatliv."

 

Tom: "Det är samma för oss. Vi var 15 när vi spelade in "Durch den Monsun" och då tyckte jag att låten var grym. I dag skulle vi nog inte kunna skriva en sådan låt."

Bill: "Det spelar också stor roll hur öppna folk är. När jag gillar en låt så lyssnar jag bara på låten först - sedan tar jag reda på vem som sjunger den. Bara för att en specifik person sjunger just den låten, som jag inte gillade så mycket förut, betyder inte det att jag inte kan lyssna på den. Det är därför vi valde att släppa tre låtar från vårat album. Folk ska kunna få lyssna på musiken först och sen se hur vi ser ut."

 

Bill: "Jag skulle vilja gå nu. Men det är just det som är problemet - vi ska flyga till Frankrike i övermorgon. Men vi håller just nu på att bygga en studio i Berlin. Vi vill flytta våran bas från Hamburg till Berlin. Jag hoppas att vi får en möjlighet att gå dit snart dock."

Georg: "Det är fortfarande öppet. Teoretiskt sett kan vi faktiskt gå dit nu."

Bill: "Ja, men då måste vi ju ställa in allt och se varandra igen på tisdagskvällen." 

---