Kaulitz and the Gs

 

Bill kysser. En enkel mening, men själva grejen är komplicerad. "Jag har aldrig kysst någon framför kameran förut", säger Bill. "Jag är jätteblyg." 

 

Första scenen på musikvideon av Tokio Hotel's nya singel: Bill Kaulitz sitter i mitten av en soffa med en brunett till höger och en blondin till vänster. Bakom honom sitter en rödhårig och runt om unga, vackra och halvnakna människor, tätt intill varandra och kysser varandra. 

 

Andra scenen: Bill går längs gränden, pressar in sig mellan två kvinnor som kysser varandra, närmar sig en av den: runt om står unga, vackra och halvnakna människor, som alla är intima och kysser varandra. Tredje scenen: samma sak. 

I den fjärde scenen sitter Bill på regissörstolen och förklarar hur pinsam starten var och berättar om denna chock: han fick en kyss med mycket tunga på en gång och blev lite tung-våldtagen. Nu är han dock van vid det: "Nu är det bara att köra på!" 

 

Bill bär byxor med hängslen, han har bar överkropp. Han står framför ett gammalt hotellrum utan vatten, stenarna faller sönder, färgen flagnar. År 1932 hölls OS här. Nu, inför den fjärde scenen, har de vackra och halvnakna kvinnorna samlats längst ned i poolen, tätt intill varandra, Bill tittar på dem och säger: "lite mer hud vore bra. Ni kommer att få se bröst!"  

 

"Love Who Loves You Back" heter låten, som denna video tillhör, och det är även videon där de visar att de fortfarande är med. Nästa vecka släpps deras nya album "Kings of Suburbia". De är nu i 20 års åldern och i stort sett veteraner. Pressmeddelandet som bandets skivbolgat har gjort målar ut Tokio Hotel som modiga hjältar som vet att man helt enkelt inte bara kan "försvinna" från denna industri i fem månader, och definitivt inte i fem år. För Tokio Hotel gäller dock andra regler. De har redan tagit över världen en gång. Nu ska de försöka igen med musik som är 100% Tokio Hotel, som för det mesta är producerat av dem själva. 

 

Vad som är klart än så länge: Tokio Hotel låtar inte som Tokio Hotel. Tokio Hotel har alltid varit tyska poprockare, men nu är det för det mesta bara pop, bara på engelska, en ballad där Tom spelar piano och Bill sjunger med en ovanligt hög stämma. Bortsett ifrån det är det mer elektroniskt, perfekt stylat, internationell klubbkultur. 

 

Låten "Love Who Loves You Back", pratar Bill om under pausen. "Ta inte kärlek för seriöst. Ibland måste man ta det man behöver, så det handlar inte bara om äkta kärlek. Ingen gillar att vara ensam. Men ta bara någon som älskar dig tillbaka. Trots allt så tror jag på äkta kärlek!" 

 

Tokio Hotel är Tysklands stora stjärnor. De sålde 7 miljoner album världen över, de har fått platina i 68 länder och uppträdde framför 500,000 människor i Paris vid Eiffeltornet år 2007. Det är inte så att de är hatade i Tyskland, men det verkar som att de är lika hatade som de är älskade. För fyra år sedan flyttade Bill och hans tvillingbror Tom till Los Angeles. "Smet i väg", säger Bill. "Vi smet helt enkelt". De bodde i en villa i Hamburg då, i ett "vackert fängelse". Övervakning dygnet runt, staket man inte kunde se igenom, folk som stod utanför dörren. När de åkte ut satt de för det mesta bakom en spärr. "Som djuren gör på zoo", omringat av människor som tittade och tog bilder. De åkte tillbaka hem inför sin 21 årsdag: deras underkläder och fotografier var utspridda och genomsökta. "Jag kände mig kränkt", säger Bill. "Huset blev så okänt för mig, jag släckte till och med cigaretter på golvet", säger Tom. Efter inbrottet kunde de inte sova hemma alls i sitt hem. De bodde på Grand Hotel i Heiligendamm i fyra veckor, och flög till Los Angeles med privatplan. 

 

De ville ha en paus, bort från media. Tidningarna skrev om Bill: "Hans kindben är insjunkna, guldsmycken hänger runt hans hals. Hans tatuerade spindelarmar sticker ut från hans jacka, han har kepsen tryckt ned mot hans piercade ansikte." Och: "Tom ler knappt i sina stora kläder - och han har uppenbarligen mer muskler." Det har alltid handlat om utseende. Det finns ingen artikel där det inte står något om det. "utomjordingar", "outsider", "androgyn", "manga" och som alltid: "Har Bill kommit ut som homosexuell än?", "anorektisk?" För ofta är det just så, att utseende gör en stjärna till en superstjärna. Lady Gaga och Madonna ser häftiga ut på sina barndomsbilder, har på sig hårband och är söta och oskyldiga. Sedan blev de konstmänniskor. Så var det inte för Tokio Hotel. De har alltid sett ut som stjärnor, även när de bodde i Loitche (700 invånare) nära Magdeburg.  

 

Redan som 9-åring färgade Bill sitt hår och sminkade sig, medan Tom hade dreads. Deras klasskompisar skakade på huvudet, lärarna skällde ut dem: "Sådär kan man inte gå klädd till skolan". Bill sade i en dokumentär för några år sedan att "det hade varit ännu svårare ifall ingen hade pratat med oss."

 

I grundskolan skrev bröderna sina första låtar, uppträdde på byfestivaler, kallade sig själva "Black Question Mark". Sedan kom Gustav, trummisen, och Georg, basisten, med i bilden. De kallade sig då "Devilish". En lokaltidning berömde deras djävulskt bra gitarrljud. Bill deltog i talangjakten "Star Search", men gick inte så långt. En producent besökte dem under ett framträdande i Gröninger Bad. Två år senare fick dem ett skivkontrakt på Universal, tidningen Bravo gör dem stora, New York Times skriver artiklar om dem. Deras första singel heter "Durch den Monsun". De får en enorm succé i Europa, sedan Nordamerika. Först blev de jämförda med Nena, sedan Beatles. De vann pris efter pris. [...]

 

Vid 18 års åldern vet Bill inte längre hur det går till när man är i affären, som ni kan se i ett Tokio Hotel TV avsnitt. Han gick in i en mataffär med sitt team under en resa i Usa där de filmar när de går runt bland hyllorna. De letar efter toalettpapper, köpte godis och förstår inte hur man självskannar varorna vid kassan. "Det är revolutionerande! Ingen kassörska som tar emot en? Vad coolt!"

 

De blev stjärnor när de var tonåringar, men de var inte de typiska tonårsstjärnorna. De var som små dockor, och inte som Britney Spears som rakade av sitt hår: "Jag är självständing!" De hade sitt eget ljud. Deras image, deras texter: alltid lika rebelliska - vi slår oss fria. Klar bild (outsiders), klar fanskara (bara barn gillar pop), klart budskap (var dig själv, lev varje sekund, lev din dröm) - miljonsuccé.

 

Och nu, hur har de utvecklats så långt bort från Tyskland? Har de vuxit upp? Två dagar efter de filmade musikvideon gav de alla fyra en intervju för första gången på väldigt länge. Plats: SoHo House, en exklusive klubb på Sunset Boulevard i West Hollywood. Bill och Tom är medlemmar av alla SoHo House's världen över. Årskostnad: $1,400 (ungefär 10,700 kr). De som är över 27 år betalar $2,800 (ungefär 21,400 kr). "Jag gillar klubbar med medlemsskap. Man blir inte störd där", säger Tom. "Jag gillar att man inte får ta kort där inne: man kör ner i en parkering under jord, sen går man upp till själva klubben. Man behöver inte gå ut på gatan bland folk. Man blir väl underhållen här", säger Bill.

 

Att det nu börjar igen med Tokio Hotel är härligt, säger Gustav. "Det kändes som igår som vi sist var igång", säger Georg. De dricker iste. Deras utseenden går fortfarande inte att missa. Georg (svarta byxor, vit tröja), Gustav (jeansshorts), Tom (stora byxor, vit tröja) och Bill (helt i beige: platåskor, byxor med hängslen, genomskinlig tröja).

 

Tom och Bill pratar mest. Någonstans emellan där gör Tom sitt tal, ganska omoget, de andra skrattar: "Om jag skulle göra något annat som är kreativt; porrskådis, där du kan måla, dock med en annan typ av "borste".

 

När de flydde till Los Angeles kunde de inte höra namnet Tokio Hotel längre. "Vi slutade ha kul, vi var så uttömda. Vi hade inget att säga längre. Jag visste att albumet skulle bli skit ifall vi inte gjorde något drastiskt." Skulle bandets dagar vara slut? "Jag tror att det hade gått väldigt dåligt. Jag vill inte ha ett album som bara är "okej". Så det var bättre att ta en paus och göra något grymt istället. De flesta säger att karriären är över då. Men vi brydde oss inte."

 

De ville bara leva: dekorera huset, köpte blommor, fyllde kylen, åkte till stranden, rasta hundarna, köpte kaffe på Starbucks, gick på bio. I Tyskland fungerade bion på samma sätt: "Jag ringde mina assistenter, de ringde vakterna och ordnade allt. När vi ville se en film var vi tvungna att hyra hela bion. Minsta lilla blev till värsta grejen."

 

När de fyllde 20 år hyrde dem Heide Park i Soltau och körde bil från berg-och-dalbana till berg-och-dalbana. Nu i september, på deras 25 årsdag, åkte de i väg i 36 timmar med sina vänner till Palm Springs. Bill hittade de 5 stjärniga hotellet med spa online och bokade det i sitt eget namn. Det "nya livet" var också väldigt konstigt för dem. När vi behövde ett nytt personnummer var det långa köer hos myndigheten. "Väntar jag här med alla andra? Kan jag låta min assistent göra det?" Först och främst behövde de skaffa kontakter, säger Tom. Nu har de bekanta som de går ut med på kvällarna och tar en drink med. De hade inte det förut.

 

Det är lite jobbigt bland folk dock, säger Tom. Han och Bill kunde helt enkelt inte småprata. De har aldrig lärt sig det, för de blev alltid beskyddade. När nytt folk kom i närheten, stod de bara där, utan att veta vad de skulle säga. "Och vad sysslar du med?" - "Musik." Och resten fick de väl gissa, säger Bill. "Alla tycker att vi är jättekonstiga." I det "nya livet" hittade de äntligen till musiken. Det är inte längre musiken till ett tyskt band som flyttade till Los Angeles. Det är musik till musiker som bor i Los Angeles. "Inspirationen var nattlivet", säger Bill. "Livet överlag. Frihet, vad som är viktigt och har en mening och vad som inte har en mening. Känslan: vi gör vad vi vill."

 

De festar mycket, kanske för mycket, för de kan göra det nu för första gången. "Ingen känner igen mig", säger Bill. "Jag kan gå på klubbar och släppa loss totalt, bli dyngrak utan att vara rädd att någon tar bilder." Deras studiosessioner var hälften fester. Ett hus i Hollywood Hills; det var där de festade och gjorde musik. Ofta helt utmattade, ibland fulla, till solen gick upp."

 

Så fri som de varit i Los Angeles har de aldrig varit förr, säger Bill: "Det här är max. Det är omöjligt att bli mer fri. Kanske när jag åker till Indien." Tom: "Ja, vi vill fortfarande göra det." Bill: "Med bara en resväska." Tom:" Jag skulle vilja sälja allt jag äger innan." Bill: "Det skulle verkligen vara ett äventyr." Tom: "Det skulle vara helt annorlunda mot vad jag har upplevt förut. Jag skulle inte heller vilja ha så mycket pengar med mig. Om jag känner mig själv rätt så ifall jag skulle boka ett hotell så skulle jag missa hela upplevelsen."

 

Men det finns ingen riktig plan att göra så än. I början av oktober åker de tillbaka till Tyskland för ett framträdande på "Wetten dass..?". Frågan är om de fortfarande vill medverka där...