'Värden skapar värden' - Ulrich Wickert träffar Bill Kaulitz

  
Link
~~
Wickert: "Det är faktiskt Berlin jag helst skulle vilja bo i eftersom Berlin är en storstad för mig. Vad gör det till en storstad? Internationalitet, först och främst. Och jag tycker även att städer som är förstörda är vackra. Det är därför nya saker växer i sprickorna i den typ av stad, det kommer hit folk och säger: 'vi vill försöka med något'. Det är unga kineser, ryssar och fransmän som kommer hit eftersom de säger: 'här kan vi hitta den typen av frihet och motivation som man inte hittar i andra städer just nu'. 
 
Jag tycker att denna unge man's biografi är intressant eftersom han har skapat sin egen identitet, och det gjorde han väldigt tidigt. Då sa han: 'jag vill bara vara annorlunda än de andra, och jag tänker vara det även om jag skulle bli mobbad för det.' Jag tycker det är väldigt intressant." 
 
Bill: "För mig är det naturligt... Speciellt när Ulrich Wickert fortfarande arbetade med 'Tagesthemen'. Jag tror jag var 16-17 år då. Dock tittade jag inte så mycket på sånt men han är ändå väldigt känd och ett stort namn för min generation. Alla vet vem han är. Han hade också ett väldigt viktigt arbete. Man vet att han alltid är engagerad i alla ämnen han har pratat om. Han är ingen tråkig nyhetsankare som bara snackar om något, utan man lyssnar och förstår allt han pratar om utan att man känner sig undervisad. 
 
Min familj speciellt var väldigt tagna och glada när jag berättade att: 'ja, jag ska träffa Ulrich Wickert och spendera en dag med honom.' Jag tror inte att jag har lyckats ett större mål än att prata med denna kontroversiella partner idag." 
 
*äter frukost tillsammans*
 
Bill: "Vi bor faktiskt alltid på det här hotellet när vi är i Tyskland. Det känns nästan som att man är hemma." 
Wickert: "Du bodde ju på det här hotellet förut, i tre månader efter din operation."
Bill: "Just det. Ja, och nu kom jag precis... Jag har inte varit här på jättelänge och när jag väl kom hit så var de jättetrevliga och tänkte: 'ok, låt han bo i samma rum' och sen gick jag och tänkte: 'åh nej, jag måste härifrån!' och då bytte jag rum för det var ju... Det var den värsta och mest utmattade delen av vår karriär. Det var så det var när jag tappade rösten och opererade mig, alltså det var... Det var en mental börda liksom." 
Wickert: "Naturligtvis."
Bill: "Så det var, det var... Alltså, man var verkligen livrädd över vad som kunde hända. Ingen visste ju vad som riktigt hände och så jag var..." 
Wickert: "Vad var det egentligen som hände med din röst?"
Bill: "Jag hade en cysta på stämbandet." 
Wickert: "Jag förstår..." 
 
Bill: "Och då stängdes de [stämbanden] inte riktigt och jag fick verkligen anstränga mig för att göra minsta lilla ljud. Min röst var faktiskt helt borta då. Och det var verkligen..."
Wickert: "Hur kommunicerar man då? Skriver man på papper?" 
Bill: "Ja, jag fick skriva på papper det jag ville säga. Sen hade jag ju min bror också som hjälpte mig." 
Wickert: "Ja."
Bill: "Det var just det som var så bra. Vi behöver bara titta på varandra så vet vi vad den andra vill säga, och ehm... Därför var det så bra. Han blev min röst under den tiden."
 
Wickert: "Så i denna aspekt, är han den perfekta partnern?"
Bill: "Absolut. Alltså, ja, det är en partner och ett partnerskap som jag alltid vill ha i mit liv."
Wickert: "Känner ni båda att en av er är svagare och den andre är starkare?"
Bill: "Tja, vi båda kompletterar varandra. Alltså, han har... Ehm... Vi båda två, vi har båda två våra svagheter men vi är... Det handlar också om vår energi och när en av oss inte mår bra eller är på dåligt humör eller kanske känner sig omotiverad på något sätt, så är det faktiskt den andra som stöttar och motiverar den som inte mår så bra." 
 
Bill: "Det här är en väldigt känd studio där väldigt många kända album har skapats. David Bowie osv... Det är stora artister som har spelat in sina skivor här."
 
Wickert: "En fråga, alla har sina identiteter. Man får sin identitet där man växer upp och genom språk, vad man hör och lär sig av sin familj. Ni fick era identiteter vid 8 och 9 års åldern. Hur gick det till?"
Bill: "Alltså, i början sprang Tom och jag omkring i identiska saker tills vi var ungefär 6-7 år. Vi hade samma kläder. Då var vi tvungna att ha på oss tröjor med vårat namn på så att lärarna kunde se vem som var vem. Ehm, och sen gled vi bara isär, alltså musikaliskt sätt. Tom lyssnade på helt annorlunda musik än jag, och vi utvecklades i olika områden. Antagligen var det också pga att när man är tvilling så är det allt andra ser, man blir alltid jämförd. Därför började vi båda två experimentera med våra stilar och utseenden, som sedan blev ganska extrema på båda två. Alltså, vi är väldigt... Vi gick såklart igenom många faser och ehm... Men vi har alltid varit väldigt extrema i allt. Alltså hans stil var extrem, mitt utseende var väldigt extremt och tillsammans drog vi verkligen till oss uppmärksamhet. Vi gjorde inte saken speciellt lätt för oss heller. Men väldigt tidigt var det viktigt för mig att få vara fri och vara lite av en rebell när det gäller utseende och musiken. Jag har fortfarande kvar rebellen inom mig. Denna... Tja, friheten är faktiskt det viktigaste för mig. Det var också det viktigaste när jag var yngre." 
 
Wickert: "Det är just därför frihet är ett mäktigt uttryck för mig. Men du var nog lite av en rebell eftersom du har sagt: 'jag behöver den där friheten'.
Bill: "Tja, det var... Eftersom man oftast blir orättvisst behandlad, du vet? Och då valde jag alltid den svåra vägen och var alltid delaktig i diskussioner och ehm... Jag har alltid haft mina egna åsikter, och när jag tyckte att jag alltid hade rätt så ville jag att alla skulle veta det. Men vi hade... Vi hade mycket problem i skolan. Det var ett rent helvete att gå i skolan för mig. Speciellt nu när jag ser tillbaka på det: 'ja, självklart skulle jag göra det svårt för mig själv. Jag kunde ha fått det mycket enklare.' Men det var många som sa: 'han kan inte komma till skolan med smink' och 'det är omöjligt'. Och: 'Han kan inte... Tom kan inte [...] gällande gitarren.' och 'det går inte' osv. Ju mer vi... Alltså, mitt smink blev bara mörkare och mörkare för varje dag. Likaså håret. Det blev bara mer och mer. Det var så vi gjorde saker svårt för oss själva men jag har alltid velat säga att... Jag var bra i skolan. Jag har alltid haft bra betyg, och självklart gjorde jag det för mig själv och inte för någon annan. Jag ville bara bli behandlad som alla andra." 
 
Wickert: "Om någon verkligen har gjort mig besviken och jag varit tvungen att gå med på det..."
Bill: "Ja."
Wickert: "...då skulle jag säga: 'det är bara så de är. Jag vill inte ha något med dem att göra längre'."
Bill: "Ja."
Wickert: "Jag är lite radikal ibland när det gäller det. Jag kanske bara är det för att skydda mig själv."
Bill: "Jag tror att alla letar efter någon som har samma moraliska komcept som en själv och jag tror att, även om man kanske tror att det går att lösa, man måste se det [att det inte går att lösa] på långsikt. Alltså det gäller för både relationer och jobbrelaterade problem med partners. Jag tror det är samma sak på alla nivåer. Så länge man har folk som verkligen hatar en, har man också folk som verkligen älskar en och det är på så vis man vet att man gör något rätt. När man har en tro och diskuterar det så utstrålar man som en slags frihet som en del människor inte vågar ha. Jag har alltid känslan att allt faktiskt kan gå på rätt banor och att man kan göra det rätt så länge det tillåts. Jag har även alltid känt mig bekväm bland folk som inte gillar mig och de som har något emot en eftersom det faktiskt ger en så mycket mer. 
Engelsk översättning: THUKST. Svensk översättning av mig, Elina. Ge creds ifall ni använder detta. 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Måste ha filmats i tyskland när dom var med i juryn eller?

Svar: Japp!
KaulitzAndTheGs

2012-12-06 @ 13:24:11

Kommentera här/Comment here:

Ditt namn/Your name:
Kom ihåg mig/Remember me?

MSN/E-mail: (publiceras inte/not published)

URL/Your site or blog:

Kommentar/Comment:

Trackback
RSS 2.0