Kaulitz and the Gs

 

Var det på grund av hennes bruna ögon eller den söta franska dialekten? Kandidaten Laura Kleinas (17) förtrollade Bill Kaulitz i lördags. Trots att Laura's grupp misslyckades på DSDS (4,25 miljoner tittare), fick sångaren en andra chans att uppträda igen - och Bill (23) gav henne en Recall-biljett till Maldiverna. 

 

I början såg det inte så bra ut för söta Laura. Gruppens framträdande gick helt fel. De kunde inte heller texten. Favoriten Laura sjöng bara "Na, na, na". Juryn var chockad. Dieter Bohlen (58) stoppade framträdandet innan de var färdiga. 

 

Det var speciellt Lauras nonchalanta stil som gjorde att överdomaren skakade på huvudet. "Det som irriterar mig är att det verkar som att du inte bryr dig", ryter Bohlen. Sedan kom överraskningen: Medan jurymedlemmen Bill Kaulitz (Tokio Hotel) tillkännager att de andra i gruppen inte gått vidare, får Laura en andra chans och sjunger på topp. 

 

Bandkollegan Agustina visar sin ilska på scen: "Jag tycker att det är orättvist eftersom hela gruppen tillsammans misslyckades", säger sångerskan. Slutligen berättar hon om Laura för juryn: "Hon sade redan från början att hon inte gillade låten." Bakom kulisserna brister Agustina ut i gråt. 

 

Men det imponerar inte Bill Kaulitz. När Laura sjunger skiner musikernas ansikten upp. Dieter Bohlen märker det. "Blev du kär, eller?" frågade han sångaren. "Skit snack", blev svaret. Men mycket kan hända tills finalen... 

---

 

 

 

Platinablond stylad man, näsring, pälsjacka: frisören Sebastian Böhm ser ut som Tokio Hotel-stjärnan Bill Kaulitz (23)! Inte så konstigt: Basti var Bill's hårstylist förut - båda kommer från Magdeburg. Böhm: "Jag hade den här stilen först." 

 

Kaulitz-klonen: frisören Sebastian Böhm.

Originalet: Tokio Hotel-stjärnan Bill Kaulitz. 

---

 

Bill: "För mig är det viktigt att de är äkta. Många klär sig i galna kläder, men oftast ser det bara ut som at de har klätt ut sig."

Tom: "Japp, ifall de klär sig 'tråkigt' varje dag borde de fortsätta med det. Det finns ingen anledning att klä upp sig om man känner sig obekväm i det, för det kan förstöra ens karaktär."

Bill: "En kandidat, till exempel, kom till castingen med en enkel vit tshirt, jeans och sneakers - och han var jättebra! Jag skulle aldrig säga åt honom att gå och sätta på sig en skinnjacka med metallnitar eller prova Givenchy's nya kollektion. Det vore ju fånigt." 

 

Tom: "Båda sakerna spelar roll i våra beslut. Om en kandidat inte sjunger så bra, men har en fantastisk scennärvaro, är karismatisk och har en grymstil, så skulle jag ge honom en andra chans. Jag skulle hellre vilja se en sådan person gå vidare än någon som har en jättebra röst men där man direkt kan se att han saknar scennärvaro och glöden." 

 

Bill: "Man måste vara spontan - vad känner jag mig bekväm i och vilka kläder passar jag bäst i? Jag kliver alltid upp på morgonen och klär mig hur jag vill. Jag tänker aldrig på vad jag ska göra eller vad jag har planerat för dagen. Men sen, helt plötsligt, sitter jag där bakom jury-bordet i 10 timmar under varma lampor - insvept i en tjock tröja." [skrattar] 

 

Bill: "Färger! Förr hade jag mest svarta kläder på mig. Men jag är inte den som följer modetrender eller tittar på vad andra har på sig hela tiden. Något som är absolut förbjudet är tofflorna som Mateo alltid har på sig! [skrattar] Jag skulle aldrig kunna ha på mig något sånt. Precis som shorts." 

Tom: "Det är inte riktigt min grej heller, även om jag har väldigt sexiga ben... [skrattar] Annars gillar jag stora tröjor."

Bill: "Har du märkt att Tom's stil verkligen har förändrats?"

Bill: "Tom har sakta men säkert insett vad jag föddes med! [skrattar] Han har lärt sig av mig."

Tom: "Du skojar! Jag har alltid tyckt om att ha sjalar i bakfickan, och nu gör du precis samma sak..."

Bill: "Nu springer Tom in i min garderob och stjäl saker som solglasögon eller jackor, till exempel." 

Tom: "Det var en jacka! Och jag var tvungen att vika upp ärmarna. Du skulle bara veta - Bill's garderob är som en enorm, stinkande second-hand butik. Det var väldigt svårt att hitta en snygg jacka!" 

Bill: [skrattar] "Men dina byxor har definitivt blivit tightare!" 

Tom: "Det är bara min röv som har blivit större..." [skrattar]

  

 

På DSDS får Bill Kaulitz snarare uppmärksamhet för hans galna kläder än hans ord. Tokio Hotel-stjärnan hade på sig sammanlagt fyra olika stilar under det första programmet den 5 januari 2013. 

 

I programmet kan vi se Bill Kaulitz med ett fem-dagars-skägg. 23-åringens platinablonda, nästan en grå man, vilt stylade hår är slickat bakåt. Fyra piercings pryder hans ansikte. Han har stora tatueringar på sitt bröst och sina händer. Och tillsist, kläderna: nitar och kläder verkar speciellt vara sångarens grej. 

 

Vad tycker du om Bill Kaulitz' galna stil? Häftig eller helt fel? Berätta vad du tycker i omröstningen och i kommentarerna! 

 

>> Rösta här - Vote here. (tryck sedan på 'Abstimmen')

 

 

 

 

Bill: "Ja! När jag var 12 år var jag med i Kai Pflaume's "Star Search". Men jag åkte ut i 16-delsfinalen. Så jag vet hur det känns att behöva lämna. Därför är det några DSDS-deltagare som verkligen, verkligen påverkade mig." 

Tom: "Man förändrar hela livet för de unga människorna. Vi tar inte lätt på det här." 

 

Tom: "Så som vi är. Man kan inte spela en roll i 10 timmar." 

 

Tom: "Inte med flit! Men vi vet ju såklart inte vad kandidaterna gör bakom scenerna. Det kanske är någon som klagar på oss utan att vi vet inte om det och vi är jättetrevliga mot dem. Eller tvärtom. Det är fullt möjligt att vi framställs som de största idioterna någonsin ibland, men det är även fullt möjligt att vi har rätt!" 

 

Tom: "Tja, man drar väl ett skämt eller två med varandra. Han om oss, vi om honom. Men hittills har det inte gått längre än bara skämt..." 

Bill: "Ja, det har inte varit några bråk ännu. Det är väldigt harmoniskt." 

 

Tom: "The Voice var hypade eftersom det var något nytt."

Bill: "Ja! De har inte heller samma framgång som DSDS, och jag tror inte att de någonsin kommer få det. Inget annat program kommer att gå så här långt. DSDS är och förblir det största programmet!" 

Tom: "Vinnarna av de andra talangprogrammen får inte samma framgång som de på DSDS... Och det betyder inte att vi tycker illa om The Voice, utan vi önskar dem lycka till." 

Bill: "Vinnaren av DSDS har alltid haft #1 hits och tjänar minst 500,000€. Och The Voice? Ingenting! Varken berömdhet eller långvarig framgång." 

 

Tom: "DSDS löper fram till maj, och vi håller fortfarande på att skriva och producera. Vi har fortfarande inget datum för utsläppet." 

 

Tom: "Om vi inte emigrerar till Indien..." *skrattar*

Bill: "Vi tar det som det kommer. Jag ser oss som globala medborgare. På något sätt hör vi hemma på många ställen. Så länge vi har vår musik mår vi bra." 

---

 

Julia Plus spanar in kändisvärldens hetaste brorsor och vi kan konstatera en sak - snygg-generna går i familjen! 

 

¤ Tvillingarna Tom och Bill Kaulitz från Tokio Hotel har helt olika stilar. 

¤ (vid Tom's huvud) "Jag lånar inte så mycket kläder av brorsan!" 

 

 

Den 5 januari 2013 börjar äntligen den nya säsongen av DSDS - och denna gång är det ett stort jublieum att fira: för 10 gången letar RTL efter en soloartist som har vad som krävs för att bli nästa stora grej. Och medan programmets ambition förblir det samma, har några saker förändrats inom domarpanelen: den innehåller de två riktiga världsstjärnorna Bill och Tom Kaulitz (båda 23) från Tokio Hotel. Tillsammans med Culcha Candela-rapparen Mateo (34) och talang-kungen Dieter Bohlen (58) bestämmer de vem som får sjunga och vem som får gå. BRAVO träffade Tokio Hotel-tvillingarna under inspelningarna i Berlin: 

 

Bill: "Det stämmer. Vi har tackat nej till alla erbjudanden från andra talangprogram..."

Tom: "DSDS har flest tittare och erbjuder därmed den största plattformen för artisterna. Dessutom är liveprogrammen bäst gjorda." 

 

Bill: "Roligt. Vi känner verkligen för att göra det. Men det innebär faktiskt betydligt mer jobb än vad vi först trodde." [skrattar] 

Tom: "Den största utmaningen för oss är arbetstiden. Vi måste gå upp kl 06:00 varje dag. Normalt går jag och lägger mig då."

Bill: "Det är också tröttsamt att de flesta kandidaterna är medelmåttiga. Jag trodde att de skulle vara antingen bra eller dåliga. Men vad säger man till de som är ganska okej?" 

Tom: "Vi letar efter enastående talanger - eller någon med potential som kan utvecklas mer. Medelmåttorna kan gladligen fortsätta hålla på med det som en hobby. Men inget mer än så." 

 

Bill: "Nej."

Tom: *börjar skratta och vänder sig emot Bill* "Om du har, om du har, om du har! Du säger alltid 'Du är underbar, gullig och duktig' eftersom du kan se framför dig hur deras drömmar går upp i rök." 

Bill: "Det är väldigt jobbigt. Helt ärligt så förtjänar de att veta att det inte kommer att bli något men sen blir de så ledsna och har redan haft ett sådant tufft liv. Men, vi låter ingen gå vidare utan sympati." 

 

Tom: "I början frågade de bara mig att göra det. Men, jag sa: 'jag gör det inte utan Bill!'" [skrattar]

Bill: *skrattar med Tom* "Skitsnack! Vi ville självklart göra det tillsammans. Det blir också mer kul för oss så." 

 

Tom: "Vi planerar att coacha tävlingen själva med mycket talang bakom scenerna. Det händer ofta att man inte får några bra råd gällande styling och låtval. Vi vill att de ska gå framåt - och inte få dem att göra narr av sig själva." 

 

Bill: "Det skulle jag vilja men det behöver inte bli så." 

Tom: "Det finns många internationella bra kvinnliga artister. Men inte i Tyskland. Det är något som verkligen saknas här. Vi kanske hittar en kvinnlig vinnare i år. Men, ifall en kille är bättre och mer populär så kommer ju han att vinna..." 

---

 

 

 

 

Bill: "Eftersom det är det mest framgångsrika talangprogrammet. Dessutom får vinnaren den perfekta starten i musikbranschen. En #1 singel och ett framgångsrikt album är i stort sett garanterat, plus att vinnaren får 500,000€. Det är mycket pengar som man kan arbeta med som artist långt efter DSDS." 

Tom: "Det var också väldigt lägligt - ifall vi inte visste om det nu skulle vi aldrig ha gjort det." 

Bill: "DSDS är programmet vi tror mest på. Ett talangprogram med ett stort stöd för vinnaren." 

 

Tom: "Vi hade mycket tur!"

Bill: "Ja, vår berättelse är en Askungen-saga som knappt händer i musikindustrin nu för tiden. Vi blev upptäckta på en klubb i vår hemstad. När jag ser tillbaka på det känns det nästan omöjligt, hur allt ordnade sig, att någon faktiskt upptäckte oss i vår hemstad."

Tom: "Vi var nykomlingar, fick vårat första skivkontrakt med en väldigt liten budget för en musikvideo och PR. Vi hade bara ren tur att det gick så bra utan en plattform som DSDS."

Bill: "Nu för tiden vill skivbolagen inte spendera pengar på något. Det finns inte så många talangscouter längre som letar efter band och investerar i dem, som det fanns för 10 år sedan. Som ung musiker, speciellt om man kommer från landet, har man ingen chans att visa sin talang. Hur vill man kunna lyckas på sin talang i storstaden? Då visste vi inte heller hur vi skulle göra och ifall vi kanske skulle skicka in en demo till skivbolagen. Programmet ger vinnaren en bra start i musikbranschen och när de väl är där, är det upp till dem att göra något av det." 

Tom: "Jag tror det är just det som fler och fler har börjat inse. Genom det har talangprogram steg för steg fått ett helt annat rykten än vad de hade förr. Då sa man, "casting - är det verkligen nödvändigt?" Nu är talangprogram mer accepterat och respekterat. Musikindustrin förändrades så drastiskt att det här är det ända sättet att få någon typ av framgång. Vi var ett av de sista banden i Tyskland som kunde göra det på det "naturliga" sättet. Idag är det helt annorlunda... I Usa har några av tidens kanske mest kända artister suttit i juryn väldigt länge för att ge de nya artisterna en form av insikt." 

Bill: "Mariah Carey och Nicki Minaj sitter i American Idol-juryn. Dessutom är rock-legenden Steven Tyler, Jennifer Lopez, Britney Spears också jurymedlemmar som tittar på folk och letar nya talanger." 

Tom: "Vi vill ge folk tips för en karriär bakom scenen och hjälpa och stötta dem med deras start i musikbranschen." 

 

Bill: "Vi har mycket hopp. Vi började castingen i Berlin och höll på där i nio dagar, och såg hundratals människor. Det var väldigt krävande, måste jag erkänna - men också väldigt roligt. 71 av de människorna gick vidare. Senare fick vi veta att bara 120 totalt går vidare, så vi fick vara hårdare."

Tom: "Men vi var samtidigt snälla!"
Bill: "Vi skickade vidare fantastiska kandidater till nästa omgång och valde 36 stycken som kommer att följa med på resan med oss. Vi är väldigt glada och har bra sångare och personligheter där." 

Tom: "Under kvalveckorna var det några stycken som man förväntade sig mycket av, baserat på intrycket de gav på deras auditions, men helt plötsligt gick det snett för dem. Det är faktiskt det första verkliga testet, för då ser man vilka som klarar pressen och de som helt enkelt inte pallar trycket. Vi var på en underbar plats, coacherna satt redan i arbete och kandidaterna hade 24 timmar på sig att öva och lära sig låtarna. En del gjorde oss besvikna, andra överraskade oss." 

 

Bill: "Vi vet inte vad som händer bakom kameran, men det är säkert folk som har lämnat rummet och berättat för andra vad vi sade till dem. Vi hade en eller två kandidater av den sorten."

Tom: "Det var en tjej, vi sade till henne att det helt enkelt inte räckte och hon tittade på oss på ett sätt som gav en känslan av att ens spirituella sinne rensades." 

Bill: "Det var en kille som klev in i rummet och slog mig med häpnad. Jag tänkte: 'wow!', för det var något jag verkligen inte förväntade mig. Efter att han sjungit klart ställde han till med en scen. Han sade att det var fult knep från vår sida att vi gjorde narr av honom. Jag avbröt honom när han skrek och förklarade att det var något som vi inte uppskattade. Alla får sina chanser och vi vill hitta bra sångare. En del är helt enkelt inte tillräckligt bra under castings, men de vet det innan!" 

Tom: "Vi får se senare vad de sade om oss när programmet börjar sändas."

 

Bill: "Det är många som inte förstår vad det innebär att leva ett sådant liv. Under själva omröstningsprocessen handlar det inte bara om bra sångröster och grymma sångare. Det handlar också om vilka som kan hantera allt som kommer med att vara känd. På grund av just detta är programmet en bra start eftersom deltagarna får en "från början"-kurs. De är med på TV och framför kameran 24/7. De måste ge intervjuer från start och med livesändningar kommer även trycket från media. Om man klarar sig måste man även kunna klara av allt som kommer sen. Det är viktigt att kolla vilka som skulle kunna klara av att hantera ett sådant liv. Vi var tvungna att säga till några kandidater att dem var för unga och ömtåliga för att kunna överleva i den här industrin - att de aldrig kommer kunna leva ett sådant liv, att det skulle vara helt fel för dem." 

 

Tom: "Jag skulle inte säga att det är vår styrka precis... [skrattar] Men den erfarenheten vi har är förstås en stor fördel. Vi var tvungna att hantera mycket press från media från starten av vår karriär, så vi förstår vilka faser de går igenom." 

 

Tom: "Självklart träffar vi andra artister i Los Angeles, men det är ingen regel att man träffas på gatan. Det är nog mer av en myt. Men jag tror du frågar fel personer... [skrattar]" 

---

 

 

 

Bill: "Vi längtade efter ett hem och privatliv, vilket helt enkelt var omöjligt i Tyskland." 

Tom: "Vi kunde inte gå ut utan att bli fotograferade eller trakasserade av galningar. Det var hemskt."

Bill: "Vi hade vakter vid vår sida 24/7 och levde nästan som i ett fängelse med ett 2 meter högt staket runt om vår trädgård." 

 

Tom: "Det var människor som gav upp sina liv för Tokio Hotel. Det är en slags hat-kärlek. De kände det som att de var tvungna att kontrollera vårat liv. Alla våra anställda som jobbade i vårat hus granskades upp av dem - det spelade ingen roll ifall det var städerskan eller hantverkarn." 

Bill: "En 24-timmar-lång psykisk terror!"

Tom: "Det kändes som att det var en spion som iakttog allt man gjorde. De var organiserade på ett oerhört bra sätt. Vi tänkte bara: 'hur kan de alltid veta vart vi är?' Och det trots att vi samarbetade med polisen." 

 

Tom: "De är så pass farliga för att de inte har något att förlora. De lägger alla sina problem över oss." 

Bill: "De hade inga gränser. De försökte med allt och alla för att få en reaktion från oss." 

 

Tom: "När de prejade vår bil av vägen."

Va?
Bill: "Vi hade några släktingar i bilen med oss. Vi är väldigt överbeskyddande om vår familj och våra vänner, precis som alla andra. När såna där människor kommer nära ens familj gör man något automatiskt." 

 

Bill: "Jag kan förstå situationen hon var befann sig i till fullo. Det som låg bakom det var en liten vilja av frihet. Man vill inte ha andra som säger till en vad man ska göra hela sitt liv. Och om man känner för att raka av sig håret, gör då det." 

 

Tom: "Vi hade, såklart, väldigt roligt som vi inte hade velat gå miste om. Vad som togs ifrån oss riktigt var ledigheten." 

Bill: "Vi var ägare av ett företag när vi var 15 år med advokater, skatterådgivare och managers omkring oss, allt på vår lön. Vi hade ett stort ansvar på våra axlar, vilket var en bra sak då eftersom vi hatar överlägsenhet." 

 

Bill: "I det här snabba livet saknar jag trofasthet. Jag har alltid längtat efter att få ha någon som bara är där. Självklart har jag Tom. Jag är oerhört glad att vi är bröder. Som soloartist skulle jag inte kunna arbeta." 

 

Tom: "Vi flyttade inte dit för att leva ett glamoröst liv. Vi har några studior som vi arbetar i där och vi kunde ta en liten paus." 

Bill: "Vi är definitivt mer fria! Vi njuter speciellt av att kunna arbeta med vårat nya album varje dag." 

Tom: "Vi blir uttråkade snabbt. Vi kanske kommer tillbaka till Tyskland snart." 

---