Kaulitz and the Gs

Efter en fyra år lång paus pratar Bill och Tom ut om sitt liv efter att ha flytt från Tyskland. Gustav och Georg är glada att fortsätta med bandet. 

Hur gick den första presskonferensen och kontakten med fansen efter fyra år?

Bill: "Det var en lång dag, men en bra en. Vi pratade om det hela tiden i bilen. Allt gick riktigt bra."

Tom: "Och såklart finns det dagar som det inte går bra. Jag försöker att inte tänka på det, men ibland måste man göra en intervju trots att man inte är på humör. Men i dag gick det bra, [vi hade] bra samtal." 

Hur nära varandra har ni varit under de fyra senaste åren? 

Georg: "Mycket nära faktiskt." 

Tom: "Lika nära som vanligt, förutom att det inte bara har varit att ta bilen över. Vi har varit vänner i 14 år. Det är inte så mycket som kan förändra det. Ibland kan det gå 3-4 månader utan att vi har kontakt men varje gång vi träffas är det som förr, som att vi senast sågs i går."

Men geografiskt sätt så har ni varit långt ifrån varandra.

Georg: "Vi har faktiskt varit mycket där. Trots avståndet så pratade vi i telefon, använde skype. Vi har alltid haft kontakt på något vis."

Gustav: "Om vi inte var fysiskt när varandra så använde vi oss av skype." 

Kan ni leva på era tidigare framgångar? Kan ni gå i pension om ni vill? 

Bill: "Det beror på hur man vill leva, vilka standards man har. Jag har ärligt talat inte tänkt på det." 

Tom: "Vi hade kunnat leva ett någorlunda normalt liv efter utsläppet av "Monsun" och resten av vårat liv. Men det kom aldrig på fråga eftersom vi invisterade mycket av pengarna vi har tjänat. Sedan vi var 15 år gamla har folk arbetat för oss, vårat företag..."  

Vadå för företag? 

Tom: "Bandet är ett företag. Bandet är vår stora kärlek och vad vi lever för. Vi investerar oerhört mycket i scenproduktioner och videos. Vi har gjort det från första början. Det har alltid varit viktigt. Vi har aldrig dragit oss för att göra en maximal vinst. Det är ofta vi får frågan av våra partners när vi är ute på turné varför vi lägger så mycket pengar på scenshowen." 

Har ni saknat att stå på scen? 

Gustav: "Ja!" 

Bill: "Absolut! Vi har varit på flera konserter i Usa och sett andra band. Då har jag alltid tänkt: 'åh, jag vill också!'" 

Gustav: "Han fällde en tår." 

Bill: "Självklart är det skönt att stå på andra sidan ibland och kunna slappna av. Jag tror också man kan lära sig mycket av att se vad andra gör på scen. Om man bara står på scen och inte gör något kan man ju inte heller uppfatta publiken. Jag gillade verkligen att gå omkring på Coachella-festivalen och inte behöva uppträda själv. Ibland var jag dock i sånt skick att jag inte ens kunde gå." *skrattar* 

Tom: "Vi var alltid så oerhört nervösa." 

Hur kan ni vara så nervösa efter alla dessa år? 

Bill: "Åh, ja. Jag är nog världens mest spända person när vi är på turné. Jag är så spänd att jag tror att jag ska ramla. Jag känner mig som en annan person. Jag är inte kontaktbar eftersom jag är så koncentrerad." 

Georg: "Det är alltid ömsesidigt." 

Bill: "Vi har alltid en halvtimme före varje show. Inga intervjuer, inga bilder, ingenting. Eftersom vi är så otroligt nervösa." 

Gustav: "Och alla tre är så glada att jag har mitt eget rum. De är verkligen som ett gäng dårar. Det är ganska irriterande." 

Bill: "Men du är också nervös." 

Gustav: "Ja, men jag föredrar att lägga mig ner i 20 minuter istället." 

Bill: "Men när jag väl står på scenen är allt bra. Det värsta är innan. Sedan blir det bättre." 

Hade ni någon avsikt med att släppa albumet den 3 oktober? På grund av återföreningen (året då Öst -och Västtyskland blev Tyskland)? 

Bill: "Nej, ärligt talat så hade vi inte det. Vi tänkte inte ens på att det var det [nationaldagen] förrän någon sa det." 

Tom: "Finns det ingenting öppet där man kan köpa skivan?" 

Georg: "Nej, det är problemet." 

Tom: "Vi har ett utsläppsdatum och ingen kan köpa albumet?" 

Men man kan ladda ner den. Hur svårt var det att komma tillbaka? Georg och Gustav, vad har ni gjort under tiden? Ni har ett mindre vilt liv. Nu gäller det alltså: tillbaka till vansinnet? 

Georg: "Ärligt talat så har jag aldrig tänkt på det viset. Det har alltid varit klart att vi fyra ska göra något tillsammans igen och tillslut även turnera ihop." 

Tom: "Vi ville bara ha tid att inte göra någonting. Det var inte så att bandet tog en paus från varandra."  

Georg: "Det fanns ingen taken på det alls. Vad gör du nu, studerar företagsekonomi?" *skrattar* 

Bill: "Det kändes som en evighet för oss alla. Redan år 2011 när vi fortfarande var på turné gjorde vi ingenting. Från att gå och inte göra något alls i 1,5 år till att planera och sedan tillslut släppa ett album år 2013. Men i sista stund så sa vi nej till det eftersom det funkade så bra i studion då. Vi planerade inte dessa fyra år. Vi har aldrig sagt att vi skulle ta en paus som band. Vi visste bara inte när och hur vi skulle gå vidare." 

När började du egentligen tatuera handen? 

Bill: "Strax efter att jag flyttade till Los Angeles." 

Gustav: "Den är redan gammal." 

Och varför något så morbid? (det är ett skelett på hans hand) 

Tom: "Mod till ren fulhet." 

Bill: "Jag tycker den är snygg. Jag ville tatuera hela handen och i Los Angeles hittade jag en tatuerare som jag gillar. Han har gjort alla andra tatueringar jag har." 

Under presskonferensen blev ni stämplade som representanter av "selfie generationen". Betyder det något för er? 

Tom: "Nu, ja. I början ville vi fortfarande printa ut autografkort. Sedan insåg vi att det är slöseri då folk bara vill ta kort nuförtiden. Vi kommer från den klassiska tiden då man ville ha något signerat, men den tiden är över nu." 

Bill: "Ja, ibaldn känner vi oss lite 'old school'. När vi började fanns det ingen Facebook, Twitter eller Instagram. För 10 år sedan, när vi släppte albumet "Schrei", stod alla där med albumet i handen och ville ha den signerad. Nu för tiden vill ingen ha en autograf längre. Det händer att folk som vill ta en bild och jag säger: "jag kan inte göra det nu, men jag kan signera något åt dig!", och då säger dem: "nej, jag vill inte ha någon autograf". Vi har inte haft några konton på internet alls, utan vi har nyss börjat med det. Allt har förändrats." 

Tom: "Men jag tycker att förändring är något bra. Alltså, det finns positiva sidor till det. Vi har märkt att artister i dag har sitt eget media där de kan kontrollera allt själv, och det i sig är helt annorlunda jämtfört med hur det var förut. Vi kan skicka ut vad vi vill." 

Bill: "Det var inte förrän igår som vi aktiverade vårat bandkonto på Instagram!" 

Era videos har blivit beskrivna som kontroversiella av en del. Varför är ni så emot att folk beskriver dem som "provocerande"? 

Bill: "Jag kan bara inte förstå hur folk kan vara så arga över "GGAG" videon!" 

Tom: "Jag förväntade mig inte det. Jag trodde att de skulle tycka att den var ovanlig." 

Jag tyckte den var rolig. 

Bill: "Precis! Många tog det för seriöst. Herregud, vart leder denna diskussion?! Vi tyckte att nallen skulle vara ett roligt skämt. Det borde inte vara så stor grej att den har en penis." 

Diskuterar ni det som band? Georg, tycker du att den var mindre rolig? 

Georg: "Vi tyckte allihopa att den var rolig. Det handlade mer om den häftiga videoregissören för oss." 

Bill: "Men bortsett från det så var det en längre tid mellan videorna och omslagen. Vi väljer ut dem individuellt, det var inget paket som valdes ut för länge sen. Man måste se skillnaden mellan det." 

Tom: "Singelomslaget för "LWLYB" var min idé. Jag hittade bilden online och kunde inte sluta skratta. Jag tyckte den passade perfekt!" 

Men den är lite cynisk. 

Tom: "Den har ett djup för mig. Alltså jag, till exempel, hittade bara min kärlek genom att titta på porr på internet i många år. Bara med att använda datormusen. Precis som på bilden." 

Bill: "Det är många där ute som hittar sin kärlek på internet. Precis lika många har hittat på porr på internet åtminstone en gång i sitt liv. Vi tyckte att bilden passade in med temat." 

Tom, det är inte alls roligt - det är ju sorgligt. 

Tom: "Vi tycker fortfarande att singelomslaget är roligt!" 

Bill: "Det har en betydelse. Vi har alltid tidigare bestämt hur konsten ska se ut i både omslag och videor samtidigt som vi spelade in låtarna. Sen fick vi en idé. Vi ville inte ge folk ett sex-paket. Det är just det media gör det till, men om man tittar lite närmare så ser man att det handlar om så mycket mer."

(Bill råkare slå i foten i bortet med hans enorma skor) 

Bill, en fråga från kvinna till kvinna... 

Tom: "Kvinna" *skrattar* 

Gör dem inte ont? 

Bill: "Jo, de är väldigt obekväma. Jag ramlade nästan när vi skulle åka eftersom det stod så mycket människor runt om och Pumba drog i kopplet. Jag tog nästan av mig dem då." 

Men varför gör du så mot dig själv? 

Bill: "För att de ser så bra ut. Man får bara kämpa sig igenom det ibland. Jag har alltid haft en förkärlek till skor. Min skoväska är större än min resväska." 

Tom: "Du har inte bara en förkärlek till unika skor."  

Tillbaka till ämnet sex och "LWLYB". Jag tycker att mottot "Älska den du vill oavsett ålder, utseende och läggning" är bra. Men handlar inte kärlek om mer än sex? Och vi pratar även om ämnet internetporr. 

Tom: "Att hitta sin stora kärlek börjar ofta med sex." 

Bill: "Precis." 

Gustav: "Man vill inte betala för något man inte vet vad det är." 

Georg: "Det är en viktig del av kärlek. Ingen bra kärlek utan bra sex." 

Tom: "Vi är fortfarande i den fasen där vi har ett ganska aktivt sexliv." 

Gustav: "Och efteråt har man internet igen."  

Var ni missnöjda med att era fans var så tysta under presskonferensen? 

Bill: "Det har jag inte ens tänkt på. Det är inget som jag tycker är negativt. Det blir nog betydligt mer högljutt på konserterna istället. I dag var media där så jag tror att de höll tillbaka lite. Men det kändes bra. Biljetterna var exklusivt utlottade till några få fans." 

Det kan ju också ses som en lättnad. 

Tom: "Att de inte har skrikit så högt...det finns knappast en mer energisk publik än den vi har. Jag vill absolut inte att man bara ska sitta och applådera och vara helt tysta. Det finns ingen häftigare känsla som artist när man står på scen och man ser folk bli helt galna. Men privat är det en helt annan femma." 

Kommer Los Angeles att förbli erat hem nu?

Bill: "Ja. Men för mig börjar det alltid med att när jag är hemma på helgerna så kan jag inte bara sitta hemma och ta det lugnt och se en film. Jag vill alltid gå ut och vara social. Jag tycker om att vara omringad av mycket folk. Vi har också alltid besök hemma. Jag gillar att ha ett fullt hus!"

Tom: "Vi kommer att stanna i Usa än så länge. Det är mer avslappnande för oss."